Nybyggare i Pite lappmark

”De kom till Glommersträsk och slog de sig ner uppe i backsluttningen och Käcken drog neråt bäcken för att snara en gädda till middag. Just när han fått en gädda så hörde han ett skott uppe i liden. Nu har käringen råkat ut för lapparna och blivit skjuten, tänkte han, rusade upp, men fann en stolt hustru som just skjutit en tjäder! De tog det som ett tecken att de skulle klara sig i lappmarken.”

Så säger traditionen om den första nybyggaren i Glommersträsk, Per Israelsson Käck. Men den som tittar närmare på historien ser snart att bråk mellan nybyggare och samer var ovanligt – och att nybyggarna dessutom själva kunde vara samer.

 

Bakgrund till kolonisationen

Det var i samband med att svenska staten fick upp ögonen för de naturtillgångar som fanns i Norrbotten som intresset väcktes för att få till stånd en bofast befolkning i nuvarande Arjeplog och Arvidsjaurs kommuner.

På 1630-talet uppmärksammades förekomsten av silver i Nasafjäll, nära gränsen till Norge. Detta sågs som en skänk från ovan i det av krigsansträngningar plågade Sverige. En brytning inleddes i Nasafjäll och ett silverbruk etablerades i Silbojokk (Silverbäcken) vid Sädvajaure, där också en kyrka kom att byggas. Transportsvårigheterna blev stora och brytningen var inte lönsam. Under ett av 1600-talets alla krig mot Danmark blev anläggningarna i Nasafjäll och Silbojokk nedbrända under sommaren 1659 och driften upphörde. Den lilla bofasta bebyggelse som uppkommit i samband med bruksrörelsen kom då att överges.

Under den första Nasafjällsepoken på 1600-talet fanns under en tid också ett finskt nybygge i Lappträsk, (nuvarande Moräng) i Arvidsjaur. När gruvan och bruket brändes ner och gruvdriften upphörde fanns inte längre något behov av nybygget och det blev även det övergivet.

Med andra ord var den första bofasta bosättningen i Pite lappmark ytterst kortvarig. Trots statens envisa försök var det inte förrän under 1700-tal som den återuppstod och expanderade.

Svenska statens kolonisationspolitik

År 1673 utfärdades det så kallade Lappmarksplakatet av Karl XI. Där uttalas att land inom Lappmarkerna som samerna inte hade någon nytta av skulle kunna brukas av svenska och finska bönder.

De som anlade såna nybyggen skulle också få 15 års skattefrihet, därefter skattläggning till samma, låga skatt som samerna och slutligen frihet från att bli utskriven till soldat. I Pite lappmark fick detta plakat ytterst liten betydelse.

Plakatet förnyades 1695 med en ökad betoning på odling, innan Lappmarksreglementet slutligen utfärdades år 1749. Detta reglemente var mer preciserat och innehöll förutom rättigheter, också skyldigheter för nybyggarna. Dessutom drogs nu en tydligare gräns mellan samer och nybyggare.

Staten kom alltså att ställa fler krav på nybyggaren, skog skulle röjas, mark skulle uppodlas, bostadshus och fähus skulle byggas innan de fick tillgång till sina rättigheter, men kontrollen var från myndigheternas sida nästintill obefintlig, åtminstone till en början. Lagstiftningen skärptes efterhand, då det visat sig att nybygget ibland togs upp enbart för att få tillgång till jakt och fiske. Det var också under en tid vanligt med spekulation, t.ex. att nybyggesrätten överläts till nästa generation. Det kunde därför dröja åtskilliga år innan ett nybygge fick en fast bosättning.

Lappmarksreglementet som utfärdades år 1749.

Lappmarksreglementet fastställer också nybyggarnas rättighet till jakt och fiske. Den reglerades till fångst på husbehovsnivå, inom en halvmils avstånd från hemmet, så att skogssamernas gamla rättigheter inte skulle inskränkas av de inflyttade nybyggarna. Nybyggaren fick aldrig ensamrätt och innehavaren av lappskattelandet hade fortfarande den överordnade rätten. Detta ledde till att även svenskar kom att inneha lappskatteland.

1751-53 drogs Lappmarksgränsen ”enligt gammal hävd” slutligen upp. På grund av överklagningar och konflikter rörande gränsens dragning dröjde det däremot till 1765 innan riksdagen kunde fastställa den. Gränsdragningen medförde flera kompromisser, men det går inte att säga att nån part missgynnades systematiskt. Samer var rätt väl representerade vid de möten som hölls i samband med gränsens upprättande. Främst gällde det de skogssamer som hade skatteland ned mot den blivande gränsen. I gränsfrågan hade samer och nybyggare gemensamma intressen. Länsstyrelsen var också angelägen att få slut på alla tvister som skapats av kustböndernas flytande system av markrättigheter. Ofta blev gränsen dragen vid det östligaste lappskattelandets nedre gräns.

Ju längre norrut man kom desto färre konflikter orsakade gränsläggningen. De rättsliga protokollen är omständliga och omfattande i Ume och Pite lappmark, sedan blir de mer kortfattade. I Lule och Torne lappmark var gränsen nämligen redan väl definierad av sedvänja. Lappmarksgränsen drogs inte för att skydda kustbönderna mot renbete. Den drogs tvärtom för att skydda samernas och nybyggarnas rättigheter gentemot kustbönderna.

De första nybyggarna i Arjeplog

Det första nybygget brukar anses ha varit Kasker, som kom till runt 1700. Den första nybyggaren, Johan Thomasson var same och redan bosatt vid Kaskerjaure där hans familj hade ett lappskatteland. Han var också länsman och fogdetolk.

Men kanske fanns det första nybygget på ett annat ställe, lappskattelandet Sjuga, senare Arjeplogs skolbord. Detta lappskatteland beboddes redan 1667 av Lars Nilsson Spirri, som eventuellt kom från Klutmark i Skellefteå. Han var tidigare soldat och bruksdräng och tjänstgjorde nu som tingstolk. Möjligen hade han samisk härkomst.

I Arjeplog var det vanligt att innehavaren av ett lappskatteland också var den som ansökte om att få ta upp ett nybygge. Detta gjorde det lättare att freda sitt skatteland mot nybyggare. Det var också betydligt vanligare att samer blev nybyggare i Arjeplog än i Arvidsjaur.

Gård i Kasker © Norrbottens museum.

De första nybyggena i Arjeplog; Kasker (runt 1700), Racksund (1722, Thomas Johansson), Kuorokveik (1720-tal, Olof Jakobsson), Nurrholm (omkring 1750) och Sakkavare (runt 1760) hade alla samer som första nybyggare. Nybyggena var dock inte formellt godkända av myndigheterna. Istället hade man först skaffat sig ett lappskatteland, utan äganderätt, men med ensam nyttjanderätt, och för detta betalat den relativt låga lappskatten. Godkända blev de först när staten började kräva skatt även för nybygget. I Arjeplog förekom också att svenskar, genom gifte med samekvinnor, blev ägare till lappskatteland.

”…ty många Nybyggare äro, ännu idag, Lappar till härkomsten, och många voro fordom Nybyggare, utan att hafva immission eller handlingar.”

Ett skäl till att samer upptog nybyggen i Arjeplog tros vara att fisket i de stora sjöarna gott kunde livnära fastboende och att renskötseln av samma orsak hade en mindre betydelse.

Skogssamerna hade redan tidigare kunnat bedriva ett åkerbruk på sina renvallar. Rovor, ängssyra och korn hörde till de tidigaste växterna. Men bristen på källor gör att det ofta är omöjligt att datera ett tidigt samiskt nybygge. Först när skattläggningen har förändrats och samerna blir tvungna att söka formell rätt till sina boställen dyker de upp.

De första nybyggarna i Arvidsjaur

Arvidsjaur, som fram till 1868 även omfattade nuvarande Malå socken, var den allra sist fast bebyggda socknen i landet. Först 1757 inleddes kolonisationen. Här blev, till skillnad från i Arjeplog, inte samer nybyggare i någon större omfattning före 1830.

Härbre och förrådsbod i Pjesker © Norrbottens museum.

En kyrka byggdes i Arvidsjaur år 1607, men redan under 1500-talet fanns här ett kapell. Åtminstone från början av 1600-talet fanns här också en marknadsplats. År 1695 fanns det drygt 30 stycken skattebetalare på Arvidsjaurbyns lappskatteland, vilket ger en (samisk) befolkning på omkring 150 personer.

Nybyggarna i Arvidsjaur bestod till största delen av bondsöner med familjer från Skellefteå socken. Den stora ökningen av nybyggen kom först efter 1800. Det första nybygget som insynades av en skogssame kom inte till förrän 1799 (Släppträsk). År 1800 brukades 33 nybyggen och 1850 111 stycken.

”I Arvidsjaur talas likväl helt och hållit Skellefte dialect, emedan der inga Svenska innevånare funnos, förr än inflyttningarna från Skellefte började befolka socknen.”

”…är Arvidsjaur egentligen en coloni från Skellefte. Så vidt jag känner, har der ingen Lapp tagit upp nybygge och blifvit försvenskad. Icke heller finnas några afkomlingar till Presteslägter…”

De två första nybyggarna i Arvidsjaur var Per Israelsson Käck i Glommersträsk och Erik Andersson i Södra Pjesker. Glommersträsk kom senare att bli Lappmarkens största jordbruksby men så här säger traditionen:

”De kom till Glommersträsk och slog de sig ner uppe i backsluttningen och Käcken drog neråt bäcken för att snara en gädda till middag. Just när han fått en gädda så hörde han ett skott uppe i liden. Nu har käringen råkat ut för lapparna och blivit skjuten, tänkte han, rusade upp, men fann en stolt hustru som just skjutit en tjäder! De tog det som ett tecken att de skulle klara sig i lappmarken.”

Per var född i Hjoggböle år 1729 som oäkta son till en piga och en bondson. Han hade varit soldat i tio år när det pommerska kriget bröt ut år 1757. Kanske var det friheten från soldattjänst som var den viktigaste orsaken till att han nu flyttade till lappmarken.

Erik, som kallades för Gammpjeskern, var född år 1732 på andra sidan lappmarksgränsen, i Gråträsk.  Också han var soldat innan han blev nybyggare.

”När han erhöll underrättelse om uppbådet till Pommern gjorde han sig oduglig till krigstjänst genom att med avsikt avskjuta två fingrar på vänstra handen. Han erhöll då avsked varefter han flyttade till Pjesker. Han beskrives som mindre nogräknad i avseende på äganderätten och dömdes för renstöld till spöslitning, men straffet medförde hos honom ingen annan förändring, än att han varsammare utövade sitt tjuvskytte.”

”År 1786 fick sålunda nybyggaren böta för att han rivit ner lappens kåta, slagit sönder hans båt och”, som det heter i tingsprotokollet, ”honom hårdragit och blodsår tillfogat.”

Märkligt nog var Erik Andersson också länsman i socknen.

Andra före detta soldater var Johan Herre från Östanbäck som blev nybyggare i Sandträsk, Nils Nilsson Tysk från Storkåge som hamnade i Myrträsk och Jonas Västerbottning från Ersmark som också han blev bosatt i Myrträsk.

Utöver soldater var de flesta av nybyggarna jordlösa. Det fåtal bönder som flyttade till lappmarken gjorde detta för att de hade gjort sig omöjliga i hembyn.

Tydligt är också att Pitebygden har spelat en mycket liten roll för koloniseringen av Pite lappmark. En orsak till detta kan vara att kommunikationsvägarna var mer gynnsamma ner till Skellefteå.

De tvister som uppkom mellan samer och nybyggare hade oftast sin orsak i jakt- och fiskerättigheter. Fram till 1785 avgjorde häradsrätten som regel tvister till samernas fördel, men senare allt oftare till nybyggarens. Detta blev än tydligare när bestämmanderätten överflyttades till Länsstyrelsen.

Livet på ett nybygge

Ett nybygge placerades oftast vid stranden av någon sjö. Fisket var till en början det viktigaste för överlevnaden. Nybygget måste också innehålla tillräckliga slåttermarker, men inte nödvändigtvis på nära håll.

Frostfri åkermark och bra kommunikationer var också viktigt.

”Det viktigaste man i Lappmarken har att iakttaga vid anläggande af Nybyggen, är att söka frostfri mark, och man är just derföre isynnerhet angelägen om holmar i de stora sjöarna, ty dessa äro mest fredade för kölden om hösten.”

Men det var ändå boskapsskötseln som blev nybyggarens viktigaste näring, även om intäkten knappast översteg självhushållets behov. Det var inte heller ovanligt att nybyggaren hade några renar.

”Boskapsskötseln är i Lappmarken det vigtigaste näringsfånget. Deruppå hvilar Nybyggarenas existence.”

Kolonisationen blev snart självgående. Det ursprungliga nybygget ledde till flera generationer av avknoppade nybyggen. Yngre barn skapade nya gårdar och utvecklades med generationerna.

”…så snart en yngling uppnått sina 20 år, synar han åt sig ett nybygge och tager sig hustru… …ett nybygges upptagande fordrar mycket arbete, han behöver vid sin sida en medhjelpare vid timrande och dylikt; hon, som snart får små barn att sköta, måste ock hafva någon hjelp dervid…”

Idag är det ibland lätt att glömma att relationen mellan samer och nybyggare oftast varit god. Man har haft glädje och nytta av varandra.

”För öfrigt tillbyta sig Lapparne om hösten… …af nybyggaren mjölk, salt, smör… …och gifva honom deremot slagt-rehnar…”

I någon mening fungerade samlevnaden mellan de bofasta nybyggarna och samerna, men i takt med befolkningstillväxten ökade också konflikterna. Den vanligaste tvisten verkar ha rört sig om fiskerättigheterna.

”Lappen behöfver rehnmossan till bete åt sina rehnar, den gör nybyggaren intet med, och till vedbrand är skogen tillräcklig för dem båda. Men, är nybyggaren en rehntjuf, då är han för lappen en pest, och, börjar han hålla brännvinsförsäljning, då skall han snart utdöda lappen.”

Det var inte ovanligt att nybyggaren blev tvungen att skuldsätta sig och sedan inte klarade av att betala sina skulder. Kanske fick de då lämna över sitt nybygge för att flytta vidare och börja om på nytt.

Missväxtår inträffade då och då och de slog ofta hårt mot nybyggarna. Jakt och framför allt fiske blev ibland nybyggarfamiljens enda möjlighet till överlevnad. Tiggarvandringar förekom också.

”I Arjeplog har man äfven både förr och äfven ännu bakat bröd af fisk…”

”Men när jag slagtat ut min boskap, och mina grannar gjort sammaledes, hvarifrån ska jag då åter få boskap? Kor växa icke ur jorden som korn. Till Småland har jag långt och penningar är jag utan.”

Lappmarksreglementet gav slutligen nybyggaren 15 års skattefrihet, men i själva verket var det vanligt att den tiden förlängdes eller till och med fördubblades. Sedan skulle skatten betalas och även om den var låg var det inte alltid så lätt att få ett kontant överskott. Ett nybygge i kustlandet kunde få upp till 50 års skattefrihet men där var också odlingsskyldigheten betydligt hårdare.

”Men genom de slagt-renar, som af Lappen erhöllos, blef det de första Nybyggarena möjligt att framlefva den långa vintren i ödemarken; Nybyggaren har vanligen blott en eller annan ko; dermed lefver han icke. Först småningom förökar sig hans ladugård, och framstå hans åkertegar ur skogen; då först föder honom hans nybygge.”

Utan samernas hjälp hade det alltså inte varit möjligt att den bofasta befolkningen skulle ha kunnat etablera sig, nybyggarna hade helt enkelt inte överlevt den första tiden det tog för att få jordbruket och boskapsskötseln att gå runt och bli självförsörjande.

Skribent

Robert Pohjanen jobbar som antikvarie vid Norrbottens museum.

Källor

Här kan du se vilka källor vi baserat texten på.

Arell, Nils, Kolonisationen i lappmarken, Lund 1979

Bylund, Erik, Koloniseringen av Pite lappmark (Diss.), Uppsala 1956

Campbell, Åke, Bygd och vildmark, (Uppsala 1948) Umeå 1982

Hogguer, Daniel von, Vildmarksliv i Lappland för 100 år sedan, 1928

Laestadius, Petrus, Journal af P. Laestadius för första året av hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken, Stockholm 1831 [Faksimil Umeå 1977]

Laestadius, Petrus, Fortsättning av journalen öfver missionsresor i Lappmarken innefattande åren 1828-1832, Stockholm 1833 [Faksimil Umeå 1977]

Lundmark, Lennart, Jakt och fiske – Lappmarken och västra Jämtlands län under 300 år, i SOU 2005:79, Vem får jaga och fiska, delbetänkande Jakt och fiskerättsutredningen, Stockholm 2005

Lundström, Carl-Oskar, Arjeplogs äldsta nybyggeshistoria i nytt ljus, Oknytt nr 3-4 2001, Umeå 2001

Marklund, Bertil, Samer och nybyggare i det gamla Malå – Tiden 1736-1777, Skellefteå 1985

Marklund, Bertil, Skogssamiska studier – Möten i kultur och gärningar 1650-1800, Umeå 1999

Marklund, Bertil, Det milsvida skogsfolket – Skogssamernas samhälle i omvandling, 1650-1800 (Diss.), Umeå 2015

Nordberg, Arne, Petrus Laestadius – upplysare och upprorsman, Luleå 1974

Norstedt, Gudrun, Lappskattelanden på Geddas karta – Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början, Umeå 2011

Pettersson, O P (Olof Petter), Nybyggares dagliga leverne, Umeå 1999

 

Och till sist tips på SVT:s öppna arkiv, Nybyggarland:

https://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/Nybyggarland/