Lina Hjorts uppväxt

Det är 1890-tal. Ett barn stretar genom Tornedalens snöklädda skogar. Hon bär ullkjol, strumpor, blus och kofta. En skolväska på höften. Hon är nio år och vet att hon föddes som en skam. Vem hennes far är vet hon inte säkert, och hennes mamma har svårt att tåla henne. Ibland tror flickan, som heter Lina, att det är för att hon är ful. Men mer troligt är det för att hon inte är som andra flickor. Hon känner sig ofta bråkig i kroppen, vill ut, springa runt, hitta på bus! Och mamma tycker inte om när hon kommer hem med smutsig klänning.

Lina umgås mest med sin morfar som lär henne allt han kan. Hon kan slå hö, arbeta i skogen, vrida vidjor åt timmerflottarna och köra häst åt bonden som bor i närheten. Ett tag var hon lillpiga där och fick arbeta hårt. Skidorna i björkträ som hon tar sig fram på har hon gjort själv. På vägen hem från skolan undersöker hon fällorna som hon satte upp i morse. Ja! En ripa och två harar! Då kommer morfar att bli stolt. Hon vittjar fällorna, knäcker nackarna på djuren och lägger ner dem i skolväskan. Hon vet hur viktigt det är att alla bidrar för att familjen ska klara sig. Hon tycker om att arbeta, men ännu mer tycker hon om att gå i skolan. Hon vet redan vad hon ska bli när hon blir stor. Lärarinna!

Lina föds i Tornedalen den 10 mars år 1881. Varken hon eller storasystern vet vem som är deras far. Vid ett tillfälle säger systern att den gifta skolläraren i byn är hennes pappa, men att Lina har en annan far. Hennes mamma pratar inte om det och Lina frågar inte. Att födas utanför äktenskapet vid den här tiden är en stor skam för familjen och det påverkar Linas liv. I sin självbiografi skriver hon:

En kall vinterdag i mars föddes barnet, detta barn, som var så ovälkommet och föraktat redan i moderlivet. Det blev mottaget med blandade känslor; skam, vanära, missnöje och medömkan från mors, morföräldrars och morssyskons sida. Men under allt detta fanns en glimt av den kärlek, som är över all egoism. Här undras, vem barnet blev likt. Om hon ändå haft sin mors goda utseende! Men ack nej! Ett främmande ansikte hade hon. Hon bråddes inte alls på sin mors släkt. Hon blev den fula ankungen.

 

Tigga med mormor

Linas mamma bor ihop med sina föräldrar i en liten stuga med ett kök och ett rum.

Mitt första minne från vistelsen i naturen är, att jag satt i solskenet utanför bron och plaskade i vattenpölen. Jag var mycket förvånad över solen och fåglarna. Deras sång tilltalade mig. Jag bakade bullar av lera och vatten och beundrade myrors, skalbaggars och flugors lek. På vintern blev isen på fönsterrutan till de underbaraste växter, och snön på marken blev i mina ögon som glittrande guld- och silverstjärnor i solsken och månljus.

Morföräldrarna kommer från en rik handlar- och bondesläkt från Finland men när de tvingades fly undan Finska kriget förlorade de allt. Nu försörjer de familjen genom dagsverken hos bönderna i trakten. Om det finns arbete får de anställning dag för dag med att slå hö, skära säd, arbeta i skogen och ta upp potatis. När mormodern blir äldre och inte längre orkar arbeta går hon runt och tigger ojäst bröd, fläsk, fil eller en kopp kaffebönor om hon har tur. Hon älskar kaffe, och det gör Lina med från att hon är väldigt liten. Ibland följer fyraåriga Lina med och sitter i dikeskanten och väntar på att mormor ska komma tillbaka från gårdarna. Det är nervöst att sitta där och vänta. Med vilken min ska mormor återvända från gården? Har hon fått något i påsen eller inte?

En natt vaknar Lina av att mormor suckar tungt i kökssoffan. Hon undrar varför mormor inte kan sova och får svaret; ”Jag är så ledsen för att vi är så fattiga, vi har inte ens ved så att vi kan koka kaffe”. Då stiger Lina upp ur sängen, ut i skogen och hugger loss en gärdesgårdsstör till ved. När hon kommer tillbaka tänder hon eld i spisen och snart sitter Lina med sin mormor och dricker kaffe medan resten av familjen sover i den lilla stugan.

 

En femårig arbetare

Lina får tidigt hjälpa till och hennes morföräldrar lär henne massor av saker. Hon beskriver sig själv som en ovanlig flicka som mest är som pojkarna. Hon älskar sport och föredrar att vara med sin morfar och lära sig hans sysslor. Hon slår hö, samlar ved, jagar med snara, arbetar i skogen och vrider vidjor åt timmerflottarna. Hon älskar att snickra och tillverkar små leksaker av garn och trä.

När Lina är sex år börjar hon skolan som ligger nära hemmet. Hon blir snabbt en av lärarens favoriter då hon trots sin fattiga familj är snyggt och rent klädd, har vacker sångröst och bra betyg. Efter skolan brukar hon om vintrarna åka på skidorna som hon har tillverkat själv. Utanför stugan där de bor finns en hög backe och där övar sig Lina på att åka utförs och hoppa i gupp. Hon och kamraterna bygger snökåtor och labyrinter. Pojkarna åker skridskor medan Lina tittar på. Hennes mamma tycker det är opassande för flickor och vägrar köpa skridskor åt Lina.

När hon är nio gifter sig mamman med en tremänning. Lina är stolt, dels för att hennes nya pappa är ung och stark och vacker. Dels för att han är duktig på att hugga ved och gräva diken. Men mest för att hon äntligen har fått en far och till och med hans efternamn – Hjort. Nu kommer hon slippa kallas för ”horunge” och bli föraktad. Men snart visar det sig att hennes nya pappa vill att hon ska arbeta ännu hårdare än hon redan gör.

Jag fick dra mer ved än förr. Nu skulle jag skaffa hem så mycket ved att den skulle hinna torka till nästa år. Många gånger hade jag så stora lass på rensläden uppför backen, att jag spottade blod.

 

Faran i att vara flicka bland män

För att familjen ska spara pengar får Lina om somrarna börja som lillpiga och lilldräng hos en storbonde med tunga arbetsuppgifter och långa arbetstider. Ofta går hon upp klockan tre på morgonen och i säng vid nio på kvällen. Lina sätter stor ära i att arbeta hårt och få beröm av de vuxna. Ofta upprepar bonden att ”Den som fort äter och klär sig är en riktig människa”. Maten består av kokt potatis som doppas i kokvattnet. Har hon tur får hon mjölksås med fläsktärningar. Till frukost äter de fil med grädde. Det är så fin mat att man myntar ordspråket ”Ei kaikkea hyvää kerralla – kirkonkäynti ja maitovelli” – ”inte allt gott på en gång – mjölkvälling och kyrkgång”.

En dag då Lina är sex eller sju år gammal följer hon med drängen på gården för att hämta hö från rian, torkhuset. Det är vanligt att kvinnorna trampar ner höet i skrindan medan männen lassar på. Men drängen lurar in Lina i rian och försöker våldta henne. Lina klöser och skriker och slåss så mycket hon orkar. Drängen blir rädd för att någon ska höra och släpper henne. Han lämnar gården och husfolket undrar vad som hänt som gjort att han försvunnit så plötsligt. I sin självbiografi nämner inte Lina att hon någonsin berättade för någon vuxen om vad som hänt.

 

Älskade mormor dör

Bara något år efter att mamman gift sig dör Linas mormor. Det är en stor sorg, inte bara för att mormodern är en av Linas viktigaste vuxna utan även för att Lina tycker att hon är ett helgon som ofta räddar Lina från mammans ilska.

Min mor tålde mig dåligt. Dels var jag bråkig och dels var jag ju född på sidolinjen. Men min mormor var alltid min bästa vän. Hon såg alltid på mig med goda ögon. Och hon tog mig i försvar, även då det inte var berättigat. Min mor ville tukta mig då jag ramlat och smutsat ned min klänning, men då sprang jag bakom mormors rygg. Hon sträckte ut båda armarna som då man leker rymmare och fasttagare och sade åt mor: ”Inte skall du slå flickan för att hon fallit och smutsat sig. Det var ju en olycka”.

Skribent

Elfrida Bergman är kulturanalytiker och normkritiker, bosatt i Umeå. Just nu är hon projektledare för för Myter och Verkligheter - En lesbisk Odyssé som arbetar med lesbisk historia och samtid i Norrland.

Källor

Lina Hjorts manuskript, självbiografi, Norrbottens museums arkiv, F27:8. Manuskriptet har bearbetats till en serie artiklar i museets årsbok Norrbotten under 1960-talet, men innehåller i sin helhet mer information än vad som publicerats.