Lina Hjorts väg till Kiruna

Lina sitter på en dynamitlåda på ett skumpande tåg som sakta ringlar sig över hjortronmyrar och fjällbjörkssnår. Hon har ont i hela kroppen av att ha suttit där i sex timmar sedan de lämnade Gällivare, och det tar minst sex timmar till innan hon kommer fram. I fjärran ser hon Sveriges högsta fjäll och förundras över hur hon som kommer från platta Tornedalen kan känna sig så hemma här.

Det luktar svett, krut och sprit i vagnen. Runt henne sitter rallare och andra arbetare som ska söka lyckan i Sveriges Klondike, framtidsstaden Kiruna. De super och spelar kort. Några av männen sneglar på henne och viskar med varandra. Kanske tror de att hon är prostituerad, trots att Banverket noggrant kontrollerar de kvinnor som ges tillstånd att åka med tåget. Hon känner sig olustig och rädd, men mest arg. Alla dessa män som super bort sina familjers liv! Aldrig att hon någonsin ska bli beroende av en karl!

Att välja sitt framtida liv

Vägen till framtiden är krokig. Lina Hjort drömmer om en framtid som lärarinna, men familjen har inte råd att låta henne studera. Hon vill dra sitt strå till stacken och prövar andra yrken först. Lina sliter hårt innan möjligheten till sist kommer.

Blir utmattad och byter bana

När Lina är 15 börjar hon arbeta hos en diversehandlare i en affär som startats för att serva flottarna vid Torneälven. Linas kollega är ett par år äldre och syster med principalen, en högt uppsatt affärsman. Hon låter Lina arbeta i butiken på nätterna medan hon själv roar sig med karlar på deras gemensamma rum.

Arbetet är hårt och stressigt och Lina blir så utarbetad att hon ständigt är röd i ögonen av trötthet. En natt måste hon hålla sig vaken för att vänta in flottarnas ankomst och stå redo med öppen butik. Hon lägger sig på kaffebalarna bakom disken men en kund kommer in och blir arg för att hon sover. Hon försöker hålla sig vaken genom att stå upp och tugga hårt bröd, men somnar stående. När flottarna kommer får de banka med sina yxor och järn i väggen och några andra som bor i huset hittar Lina sovandes stående, fortfarande med knäckebröd i munnen.

Snart börjar Lina få problem med sin psykiska hälsa. Hon är så sanslöst trött. Hon får plötsliga skrattanfall, är bitter och tål inte sin omgivning. Hennes mamma tycker att hon borde sluta sitt arbete, men Lina tycker det är skamligt att inte klara av sina sysslor. Efter att ha legat sjuk i en vecka och ändå inte blivit frisk förstår hon att hon måste vila och att handelsyrket inte passar henne. Hon åker hem till familjen, vilar och blir sakta bättre.

Hon får jobb som sömmerska men även detta arbete innebär stor press. Det förutsätts att hon ska kunna sy både det ena och det andra, även finare sömnad av kläder, men det har hon aldrig fått lära sig. Dagarna räcker inte till så även nu måste hon arbeta om nätterna för att hinna med vad som förväntas av henne. Hennes psyke blir återigen sämre och en natt lägger hon sig i en mörk vindsskrubb på arbetsplatsen och vaknar inte förrän ett dygn senare. När lärarinneseminariet börjar på hösten slår hon slag i saken och anmäler sig till tentamen. Lina Hjort har bestämt sig. Hon ska inte vara handlare och inte sömmerska. Hon ska bli lärarinna!

 

Lina börjar studera

Lina har gått i finskspråkig skola hela sin uppväxt och för att bli lärarinna måste hon klara intagningsprovet och all utbildning som är på svenska. Men Linas motivation är stor. Hon vet vad det innebär att arbeta hårt sedan småbarnsåren och hon vet hur det är att inte ha makt över sin arbetssituation och hur dåligt det får henne att må. Tanken på att hon, som alltid varit en föraktad tiggarunge, ska bli småskolelärarinna, sporrar henne. Från sin konfirmationslärare får hon 30 kronor för att köpa böcker och hon får ett par stipendier. Samtidigt får hennes styvfar arbete på järnvägsbygget mellan Kiruna och Narvik, vilket gör att familjen får råd att låta Lina studera vidare. Och som genom ett trollslag kommer hon in! Hon förstår det inte själv, men på något sätt har hon klarat av det.

Hennes tid på seminariet blir full av nya vänner och erfarenheter.  Samtidigt som Lina studerar flitigt har hon sitt livs roligaste tid. Hemma i byn har det ansetts syndigt att dansa men nu får hon lära sig. En kväll när några studenter ska gå till finska sidan av Haparanda stannar de på bron över Torneälven där hon får sina första danslektioner av en kamrat. Det blir en tradition att varje gång stanna mitt på bron och dansa en stund. Eleverna hittar på bus, skriver ramsor som de läser för varandra och smiter in i lärarrummet för att läsa böcker som de annars inte kan få tag på. De besöker Frälsningsarmén, katolska kyrkans körkonserter i Torneå och cirkus. Men när skolans styrelse får reda på det blir de förbjudna att besöka dessa ställen igen.

En gång arrangeras en maskeradbal i Torneå och Lina blir nyfiken. Hon vill så gärna se och veta hur det går till på en maskeradbal! Hon tar med sig några kamrater från skolan, ordnar med slädskjuts och de far dit. Men när skolledningen får reda på att de varit där blir Lina nästan relegerad och är nära på att förlora sina stipendier. Som tur är vet de att Lina är en av de skickligaste studenterna och hon får fortsätta sin utbildning. Även i sitt framtida liv kommer Lina ständigt röra sig mellan lek och allvar, parera att å ena sidan möta stor respekt av sin omgivning och å andra sidan utmana vad samhället tycker är lämpligt.

Kiruna lockar

Om somrarna, när seminariet i Haparanda tar lov, åker Lina för att hälsa på familjen. I och med styvfaderns arbete på järnvägen har de flyttat till Linaälv utanför Gällivare och fått det bättre ställt. Genom att även systern fått arbete, på ett kafé, har de råd att köpa en häst, en ko och en gris. Men allt är inte rosaskimrande lyckligt för familjen, tycker Lina.

Systern har inlett en relation med en man som Lina inte alls tycker om. På något sätt har han lyckats charma in sig hos systern, trots att han super, slåss och stjäl. Lina försöker få sin syster att glömma honom, och om det inte går är hon beredd att låna pengar så att systern kan resa till deras moster i Amerika. Systern lovar att glömma honom när Lina åker tillbaka till seminariet. Såväl modern som systern skriver i sina brev till Lina att relationen är över. Men året därpå när hon är tillbaka i Linaälv visar det sig att de ljugit för att inte oroa Lina och störa henne i studierna. Systern har förlovat sig med mannen och även haft lysning utan att berätta. Det ska senare visa sig bli ödesdigert för de båda systrarna.

I samma takt som järnvägsbygget kryper uppåt fjällen flyttar Linas familj efter. Snart har rälsläggningen kommit så långt att man från järnvägen kan gå fram till Kiruna där de första stugorna har börjat byggas i järnvägsbacken. Det strömmar till rallare och familjer som lockas av de goda tiderna och stora möjligheterna till arbete. Även Linas familj bygger sig en stuga där järnvägen tar slut. Området kallas ”Tippen” eftersom järnvägen lossar, tippar, sin last där.

 

Fribiljett för ett fruntimmer

Sin andra sommar efter seminariet i Haparanda åker Lina den långa vägen med tåg till familjen i Kiruna. Men järnvägen är huvudsakligen avsedd för godstrafik och i bästa fall tar färden mellan Gällivare och Kiruna 12 timmar. Om det snöar eller stormar tvingas tåget bli stående eller återvända till Gällivare. Som sittbänkar används dynamitlådor och annat gods och de som inte lyckas sätta sig på något av detta får slå sig ner på golvet. Dessutom är tågen fulla av rallare och berusade män som ska söka lyckan i den nya gruvan. Myndigheterna vill förhindra att Kiruna blir som Gällivare, fullt av arbetslösa rallare och prostituerade kvinnor och kontrollerar därför resenärerna noggrant. Som kvinna måste man ha någon som svarar för sig, att man är gift eller nära släkt med någon av passagerarna. Säkerheten kan inte garanteras, men Lina måste till sin familj. Hon går därför till baningenjören för att få särskilt resetillstånd. På biljetten står det:

Statsbanan Gellivare-Riksgränsen
Södra distriktet
Fribiljett å arbetståg
för ett fruntimmer
(Lina Hjort)
Från Gellivare till Kiruna
o åter.
Arbetschefen
Gäller för den 22/8 1900

Under resan är Lina rädd för männen som spelar kort, dricker sprit och försöker prata och retas med Lina. De skrattar åt henne då hon inte svarar. Men en man ser att hon är rädd och får de andra att lugna sig. 12 timmar senare är hon framme i Kiruna.

Lärarinnan som vill göra affärer

I slutet av vårterminen 1901 sitter Lina med sina studiekamrater på firandet av sin examen. Lina har studerat hårt och det är både med glädje och sorg som hon lyssnar på barnkören som sjunger ”Litet bo jag sätta vill”. Hennes ögon tåras vid tanken på det stora ansvar som hon snart ska få över mängder av barn och att det nu är dags att säga adjö till vännerna som ska spridas ut på landets skolor. Lina vill vara med sin familj. Dessutom har besöken hos dem i Kiruna väckt en särskild känsla i henne. Hon älskar fjällen och känner sig märkligt hemma där. Nu lämnar hon Tornedalen för gott och beger sig åter med järnvägen till staden som sakta håller på att byggas upp mellan fjällen.

Linas syster och svåger bor bara några hundra meter från den blivande stationen i Kiruna, nära Privathotellet. Det är liv och rörelse överallt, alla timmar på dygnet. Många super, spelar kort, slåss och vrålar om nätterna. Lina är, som de flesta kvinnorna i staden, rädd för att gå ut när det är mörkt. Överallt har människor byggt stugor av spillvirke från dynamitlådor, med glipor så stora att snön yr in om vintrarna och myggen kan flyga genom väggarna. Dessutom råder det stor bostadsbrist. Samtidigt sjuder stan av framtidstro och disponent Hjalmar Lundbohm är fast besluten om att staden ska bli den modernaste i landet. Sjukstugor, fotografateljéer, arbetarbostäder, köttbutiker och stall byggs om vartannat. Lina förstår att det kommer vara en bra affär att bygga ordentliga, stora hus med flera lägenheter och rum som hon sedan kan hyra ut till de som anländer till staden. Hon äger bara 35 kronor (ungefär 2 000 kronor med dagens penningvärde) men får låna för att köpa sin första tomt.

 

Skolfröken i Kurravaara

Samtidigt som Lina planerar sitt första hus blir två lärarinneplatser lediga. Helst vill hon få jobbet på en skola inne i staden, men den tillsätts av en mer erfaren lärarinna och Lina hänvisas till skolan i Kurravaara, 12 kilometer utanför Kiruna. Hon måste skida eller vandra på en kärrväg, alternativt betala 15 kronor för skjuts med droska. Med en årslön på 450 kronor (26 000 kronor med dagens penningvärde) är det alldeles för dyrt. Hon får bo i skolhuset där det bara finns en tältsäng. I sin packning har hon lite sängkläder och husgeråd. För att få sittplatser barkar hon timmerstockar. Bord och byrå tillverkar hon av packlådor. Varje lördag eftermiddag, när skolan är slut, tar hon sig den långa vägen till familjen inne i Kiruna för att bygga på sitt hus. På söndagskvällen går hon tillbaka till skolan igen.

När hon tar emot sin första skolklass förstår hon att de flesta av barnen inte kan läsa. Främst är det samiska barn som bor i Kurravaara och motståndet till den påtvingade svenska skolgången är stort bland både föräldrar och barn. Men Lina är nyutexaminerad och motiverad att göra sitt allra bästa för att få alla barnen till att läsa. Hon är dessutom en del i sin tids rasbiologiska uppfattning om att samer är en lägre stående grupp i samhället och att de behöver fostras in i den svenska kolonialmaktens definitioner av vad som är rätt och fel och hur en människa ska vara. Efter skoldagarnas slut far hon hem till barnen för att hjälpa dem med läxorna.

För de samiska familjerna är hon en auktoritet, en representant för den svenska staten, och de har inte mycket annat val än att släppa in Lina. Men hon märker tydligt att de tycker att hon är sträng och att hon är oönskad. När familjerna är ute till fjälls och Lina säger att de måste vara i skolan blir hon hotad till livet. Dessutom känner hon sig otrygg om nätterna när stormarna tjuter runt husknutarna och vargflockarna ylar i skogen. Hon är övertygad om att det spökar i huset och en natt tar sig en varg fram till förstugan, ditlockad av lukten av surfisk som Linas värdfolk förvarar där. Hon flyr skräckslagen ut från skolhuset till närmsta granne och får hyra ett rum hos dem, ett äldre par, istället. Men trots att den gamle Erik går upp och kokar kaffe om nätterna när Lina inte kan sova, så trivs hon inte. Hon bestämmer sig för att om hon inte får jobb inne i Kiruna kommer hon att sluta som lärarinna.

1902 söker hon därför upp Kiruna stads grundare, disponent Hjalmar Lundbohm. Han sitter i ett skolrådssammanträde när Lina stormar in och ber att få tala med honom.

Jag är ung och frisk och får jag ej plats i Kiruna kan jag nog skaffa mitt levebröd på annat sätt, säger hon.

Ni är redan antagen här, svarar disponenten.

Lina ordnar kvickt en vikarie i Kurravaara och blir förflyttad till Kiruna.

Värt att nämna är att Hjalmar Lundbohm kunde jämföras med en kunglighet. Han umgicks med prins Eugene, landets främsta konstnärer och ingenjörer. Nog för att han levde nära folket och engagerade sig i skolfrågor och barns rättigheter. Men det måste ha krävt både mod och självförtroende av Lina att våga söka upp honom på detta sätt.

Skribent

Elfrida Bergman är kulturanalytiker och normkritiker, bosatt i Umeå. Just nu är hon projektledare för för Myter och Verkligheter - En lesbisk Odyssé som arbetar med lesbisk historia och samtid i Norrland.

Källor

Lina Hjorts manuskript, självbiografi, (Norrbottens museums arkiv, F27:8). Manuskriptet har bearbetats till en serie artiklar i museets årsbok Norrbotten under 1960-talet, men innehåller i sin helhet mer information än vad som publicerats.