Pojken och stjärnorna

Pojken står på gårdsplanen utanför hemmet i Krokträsk. Kylan biter i kinderna, men skenet från fönstren lockar inte in i värmen. Därinne är för lågt i tak, och försöker han bänka sig vid spisen för att läsa blir han bara tillsagd av mor. Du förstör ögonen, säger hon. Det är synd att läsa annat än de religiösa texterna och högfärd att gapa efter mer.

Men Knut Lundmark behöver något mer. Något större, ja oändligt stort, långt bortom vardagens begränsningar. Mor och brodern Ruben förstår honom inte, och systrarna, de små änglarna, finns bara i himlen. Liksom far.

Barndomsåren

Som vuxen minns Knut Lundmark ännu tydligt barndomens första medvetna upplevelser av himlen, från favoritplatsen där hemma under en tall där han ofta satt och filosoferade. Trädet står kvar än idag, en bit ner i backen från bostadshuset i Krokträsk.

 

”Var det högt till Himlen? Många gånger trodde han nog, att det ej kunde vara särskilt långt dit. Pojken minns ännu en enda rank fura, som fått stå kvar för sig själv som ett slags vårdträd, tämligen nära hemgårdens huvudbyggnad. Ofta sökte han i tankarna fundera ut, hur många gånger man skulle få förlänga furan, eller hur många sådana träd, man skulle behöva stapla ovanpå varann för att nå upp till Himlen.”

Lyssna till Knut Lundmark berätta om barndomen i radioinslaget ”Hur långt är det till himlen?” (1955)

 

”Det var en liten pojke, som i en glest befolkad bygd, växte upp, ganska ensam, isolerad, rätt inåtvänd och mycket blyg, ja, till och med skygg, en dag- och nattdrömmare. Han var vad en hans lärare brukade kalla honom, en fumling.” Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Knut Lundmark föds den 14 juni 1889. Hans föräldrar, August och Lovisa, driver ett mindre jordbruk på Lovisas barndomsgård i Krokträsk utanför Älvsbyn. Sex barn föds i familjen, men endast två kommer att nå vuxen ålder – Ruben, den förstfödde och den sju år yngre Knut, sist i barnaskaran. I slutet av år 1885 dör systrarna Edla, Johanna Elise och Ester Maria i tät följd, troligtvis av schalakansfeber. De är 11, 5 och 2 år gamla. Lilla Hilda Amanda, född 1888, avlider samma dag som hon föds, den elfte maj.

Knut Lundmark växer upp i ett strävsamt och strängt religiöst hem – släkten tillhör de s k separatisterna som envist håller fast vid Karl XII:s bibel. Mycket betraktas som synd, även rent oskyldiga nöjen. Förhållandet till mor Lovisa och den sju år äldre brodern Ruben är inte det bästa – Knut Lundmark beskriver det senare i livet ur pojken ”Hermans” perspektiv i en opublicerad självbiografisk roman: ”Hade Herman några funderingar förhånades dessa, uttalade han något ord felaktigt gjordes långa präktiga historier om detta. Ville han berätta något nedtystades eller avsnoppades han. De äldre i allmänhet, fadern undantagen, skrattade tanklöst åt Herman. Den lille led helvetets kval.”

August Lundmark förstår att lyssna på sin son, även om han inte alltid kan svara på pojkens frågor om allt mellan himmel och jord. Finns det människor på månen, undrar pojken en gång då de vandrar hemåt en månklar afton. Jovisst, svarar fadern, du har väl sett gumman och gubben? Men det kan väl inte vara några riktiga människor, säger pojken, det ser ju ut som berg. Det borde kunna vara berg, för nog måste månen ligga mycket långt borta. De fortsätter vandra längs järnvägsspåret medan Knut förklarar sitt resonemang för en betänksam August. Bara något år senare rycks fadern bort i lunginflammation. Knut är sju år gammal och saknaden stor och tung.

”Det var en tid som ligger i förklarat ljus, en tid av skönhet och strålglans. Fyra unga lärarinnor hann jag få undervisning av. Jag beundrade och älskade dessa lärarinnor. Så mycket jag lärde av dem! Knappast är det någon överdrift att säga så, ty allra bäst kommer jag alltjämt ihåg vad som lärdes i denna skola.”
Knut Lundmark som skolpojke i Krokträsk, fotograf okänd.

Knut lär sig tidigt att läsa och suger hungrigt i sig allt vad skolans lärarinnor kan ge honom av kunskap. Snart är de religiösa böcker som finns i hemmet inte nog för att stilla pojkens läslust. Han köper billigt på bokauktion eller lånar till sig böcker; Greven av Monte Christo, Jules Verne och inte minst Camille Flammarion öppnar dörren till nya, fängslande världar, men samvetet gnager ändå:

”Det är långt fram på våren – jag är omkring åtta år nu – mor har farit till Kyrkbyn. Det börjar skymma en aning, det är i varje fall rätt sent. Hennes hemkomst dröjer ovanligt länge. Ensam är jag. Gårdens övriga folk är borta, oerhört ensam känner jag mig. Det innebär väl en svår synd ändå, att jag i hemlighet läser romanen Fornforskaren. Det dröjer ytterligare rätt länge med mors hemkomst; jag gör så mitt stora offer: den syndiga boken grävs ned i jorden, det är en försoningsakt jag med smärta ålägger mig att utföra.”

Mycket lärdom kan leda till högfärd, anser mor Lovisa, men förutom detta har familjen det svårt efter Augusts död. Att låta Knut studera vidare är inte att tänka på. Bodbiträde kunde han bli, det vore fint tycker Lovisa. Men kyrkoherden Johannes Nygren har fått upp ögonen för pojkens begåvning och lyckas övertala modern att låta Knut fortsätta sina studier, först i Piteå och sedan Luleå. Utan kyrkoherde Nygrens stöd, både med ord och reda pengar, skulle färden mot stjärnorna ha stannat där. För visst krävs det mer än egen begåvning, viljestyrka och slit för att bli en pionjär – det krävs att någon tror på en.

Skribent

Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum