”för dej och för mina vetenskapliga intressen”

Knut Lundmark torkar sina tårar. Att sitta här och gråta, nej så gör inte en man – än mindre en vetenskapsman. Han är här för att studera solförmörkelsen, en viktig uppgift för en astronom. Solen är den närmaste stjärnan och kunskap om den kan appliceras på hela rymden, det enda ämne stort nog att fånga Knuts hela intresse. Förutom Strindberg, då. Och Birgit.

Älskade Birgit.

Varför skulle hon hitta de där breven? Varför slängde han dem inte, han vet ju hur bräcklig hon är, det var just därför han aldrig nämnt den andra kvinnan. Han älskar inte henne, bara Birgit, alltid bara Birgit från den dag de träffades till den dag han dör! Hon måste tro honom, annars vill han inte leva mer.

Uppsalaåren - kärleken

År 1907 möter Knut Lundmark sitt livs kärlek i Birgit (Birgitta) Carlson, lärarinna i hembyn Krokträsk. Hon är tre år äldre än Knut och dessutom förlovad, fast Knut är ändå för blyg för att på allvar uppvakta henne.

Knut och Birgit börjar brevväxla medan han går sista året på högre allmänna läroverket i Luleå. Då är hon fortfarande fröken Carlson, men året därpå, när Knut är student i Uppsala och Birgit skolar i Bräcke, har hon blivit vän och kamrat. Ses kan de sällan, bara ett fåtal gånger om åren, men relationen fördjupas gradvis. Birgits förlovning slås upp år 1910 och efter midsommaren är hon inte längre Knuts kära vän, utan älskade.

Kärlek på distans är inte lätt, oavsett vem man är eller vilken tid man lever i. Det dröjer tills Knut och Birgit kan leva ihop, år av intensiv brevskrivning och vånda. Året 1914 är särskilt omtumlande. Birgit, som länge vantrivts i Bräcke, brottas med depression och sömnlöshet. Till sist blir hon sjukskriven och reser till Uppsala för att vara med Knut. Men i augusti, då Knut befinner sig i Ångermanland på solförmörkelseexpedition, slår katastrofen till. Birgit, som tänkt överraska Knut med att städa i hans lägenhet, hittar brev från en annan kvinna.

Brevväxlingen som följer finns kvar i Norrbottens museums arkiv, fylld av hjärtskärande smärta och förtvivlan från bägge parter:

Från Knut till Birgit, skrivet i hast och förtvivlan 16 augusti 1914.

”Älskade! (om du visste hvad jag inlägger i detta!)

Jag är i trasor nu och jag blir ej lugn mera förrän du säger att du tror på mig. Helst vill jag fara tillbaks nu men du inser att det ej går under de förhållanden som nu råda. Hade du sett mig idag hade du trott. Sett min oro som jag ej kunnat bemästra äfven för de andra – hvad gör det förresten –

Det har ej varit ogjort jag har brustit i gråt under vårt arbete. Nu gråter jag ty jag är ensam ett par ögonblick. Bergstrand kommer in nu. Han märker nog att det är något fel lyckligtvis är han finkänslig.

Hvad skall det tjäna till att skrifva för mig. Du svarar ej och tror ej hvad jag säger fastän det är sagt under inflytande af största sorg och allvar. Men än en gång vill jag säga:

Ett ömt ord har jag ej sagt till någon annan än dej. Skall jag behöfva dö med detta missförstånd? Och jag älskar dig endast dig har endast gjort så. Jag är villig att gå bort för att visa detta. Jag har ej något mer som binder mig om du ej tror mig. Men jag kommer ned först den 23:e sedan får jag se. Du får bestämma om jag skall lefva.

Le nu inte, håna mig ej för dessa ord, det kan jag ej bära. Du måste nu vid allt förstå att jag talar allvar annars drives jag Gud vet hvart.

Birgit! Kan du sända en rad snart, snart!!! Om du ringer är det Långsele 5 eller Sollefteå 30, helst det sista. Hvarför fick jag intet idag. Tack för brefvet.”

 

Birgit svarar till sist, och när de äntligen får talas vid i telefon känns allt så mycket lättare:

 

Birgit till Knut, augusti 1914, måndag (sidan 1 av 5)

Ӏlskade!

Det gjorde mig godt att höra din röst, din goda, behagliga, kära röst. Mitt hjärta blef genast något lugnare o. så tack för posten! Du käre, inte ville jag göra dig ont, men jag ville återfå min förlorade tro, därför har jag gjort dig ondt. Jag förstår huru du har det nu. Din röst var så sorgsen så att jag velat ropa högt: Knut, min Knut jag älskar dig så öfver allt, så som ingen älskat o. jag tror på dig!!!

Men så ringde hon af den hårdhjärtade telefonfröken o. dessutom satt fru Svansson i rummet bredvid o. lyssnade med hela sin varelse. Men hade vi fått tala längre hade jag sagt detta. Nu skrifver jag det istället. Jag skall tro på dig Knut bara jag får se dina ögon o. höra din röst en gång till o. jag älskar dig, dyrkar dig så som aldrig förr.”

 

Det finns nog hopp ändå. Hädanefter får det vara slut på dåliga vänners lag och allt det andra som egentligen inte spelar någon roll.

 

Knut och Birgit (Birgitta) under Uppsalatiden, fotograf okänd.

”Hädanefter tänker jag lefva för två ting: för dej och för mina vetenskapliga intressen” skriver Knut till Birgit i ett kärleksrusigt brev den 17 augusti 1914.

Det är ord som han står för i det liv som de två kommer att dela. För visst bedarrar stormen och året därpå, 1915, gifter sig Knut och Birgit. Äktenskapet blir barnlöst men passionerat. De otaliga breven som finns kvar vittnar om den stora kärleken mellan de två, trots vardagslivets många bekymmer.

Uppsalaåren - vetenskapen

I Uppsala känner Knut Lundmark sig äntligen hemma, även om studentlivet inte är en odelad lycka. Han börjar studera astronomi och sätter redan från början siktet högt.

”Jag känner på mig att jag ej kommer att trifvas på lärarebanan. Men dit måste jag väl antingen jag vill eller inte. Som lärare vid universitet dvs docent men i bästa fall professor skulle jag trifvas och kanske äfven passa. Men då skall man ta doktorsgraden och det tar nog 7 eller 8 år allra minst.

Hvar skaffa pängar till det. Detta har varit min länge närda dröm att ta doktorsgraden och jag skall ej släppa den förr än att jag ser mig alldeles nödd och tvungen.

Så nu vet du hvad jag ämnat bli.” Knut till Birgit, Uppsala 3 november 1909

 

Observatoriet i Uppsala, år och fotograf okänt.

Det första studieåret i Uppsala går det mesta bra för Knut Lundmark, både med studier och kamrater, trots att studentlivet inte är utan sina stridigheter. Han börjar studera astronomi under professor Nils Dunérs ledning, men har svårt att bestämma sig för en inriktning. Läsåret 1909-1910 är tungt – resultaten lyser med sin frånvaro och pengabristen är en ständig plåga. Men Knut Lundmark har siktet inställt och tar sig igenom krisen, allt medan förhållandet till Birgit fördjupas.

Dunér efterträds 1911 av Östen Bergstrand. Knut Lundmark når under Bergstrands ledning sin magisterexamen 1912 och blir ett år senare amanuens vid den astronomiska institutionen i Uppsala. Äntligen har han en lön, även om de samlade skulderna från studieåren sätter spår för all framtid.

Knut överger sin första, mer traditionellt inriktade studie av 1802 års komet och fördjupar sig istället i olika metoder för att bestämma kosmiska avstånd. Oändligheten lockar, den gamla frågan som han ställt redan som barn – hur långt är det till himlen?

I februari 1920 disputerar Knut Lundmark på en avhandling med titeln: The relation of the globular clusters and spiral nebulae to the stellar system. An attempt to estimate their parallaxes. I denna har han utarbetat metoder för att mäta avståndet till Andromedanebulosan och kommit fram till att denna måste ligga långt utanför Vintergatan, ja så långt att Andromeda i själva verket var en annan vintergata, ett väldigt stjärnsystem likt vårt eget. Detsamma borde gälla de övriga spiralnebulosorna, menar Lundmark, men åsikten går stick i stäv med den rådande synen på kosmos.

Skribent

Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum