Lina Hjorts "Nuckebo"

Det är första maj. Hemma hos Lina är matsalen fullt av kvinnor som skrattar och pratar. I grupp kallar de sig ”Nuckorna” och Linas hus får heta ”Nuckebo”. Lina själv är ”Övernuckan”. Sedan flera år tillbaka turas de om att bjuda hem varandra på surströmmingslag. Men nu är det vårfest. Det är dukat med fjällens första vårblommor och vackert porslin. Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. Bland gästerna finns rösträttskvinnor, lärarinnor, fostermödrar och engagerade i fattigvård. De är belästa, slöjdar, spelar instrument och har akademiska examina.

Ibland slår det henne, Lina, vilken resa hon gjort från fattigdomen som barn, till detta. Hon har alltid vetat att hon skulle klara sig, men att hon skulle lyckas bli rik på både pengar och vänner, det trodde hon inte. Dessutom har hon hittat andra som är som hon, som inte heller de velat gifta sig utan som lever tillsammans, två eller flera kvinnor som delar både vardag och fest. Som äger sig själva och sitt livsverk.

Nuckebo - en plats för kvinnors diskussioner och relationer

Lina höjer glaset och utbringar en välkomstskål. Plötsligt går dörren till köket upp. Hon har spårat upp en man som ingen av gästerna känner, som är skicklig på att laga mat och är kvällens passopp vid bordet. När han dyker upp i dörren, iklädd smoking och blankläderskor, bärandes fat med kvällens rätter, tystnar gästerna abrupt. ”Är det en karl?” frågade en av dem ”Ja visst!” sa en annan. ”Han är ju stor och se på nacken!”. Fnissen kvävs så att tårarna sprutar på kvinnorna som är så häpna att de glömmer känna efter vad maten smakar. Kyparen själv förstår nu att han är anlitad för att servera som ett skämt och han skruvar på sig. En man i Nuckebo! Som dessutom passar upp kvinnorna vid bordet! Efter maten läser de verser och sjunger tillsammans. Vid andra tillställningar har de ibland klätt ut sig, men idag är det bara Hedda Skarpesvärd som gjort det. Hon är klädd som man och läser en vers hon skrivit där hon föreställer sig vad Fredrika Bremer skulle säga om Nuckorna om hon kom dit. Efter prosan avslutar de aftonen med gymnastiska övningar, krälandes på golvet, hoppandes och rullandes med olika benrörelser samtidigt som grammofonen spelar. En sån fröjd det är att få göra precis som en själv vill!

Samtidigt som Lina arbetar som lärarinna är hon nu också byggmästarinna, hyresvärd och kvinnosakskämpe. Världarna flyter samman och många av de som hyr boende av Lina är också lärarinnor, ogifta arbeterskor och samhällsengagerade damer. Genom sina resor på sommarkurser och stora sociala umgänge i såväl Haparanda som på andra platser i landet är det många som känner till Lina och hennes hus. Kanske är det Lina och hennes vänner, kanske elaka tungor, som börjat kalla huset för ”Nuckebo”. Ordet ”nucka” beskrivs i Svenska Akademiens ordbok som en äldre kvinna, ogift eller änka, som är känslotorr eller erotiskt kall och mer eller mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande. Säkerligen är det med humor som de i grupp kallar sig för ”nuckorna”. Lina själv ges namnet ”Överstenuckan”.

En gång när Lina kommer hem kommer en av hyresgästerna i Nuckebo fram till henne;

Hon sade till mig: ”Kan du tänka, att nio kattor sutto på bron då jag kom. Det betyder kanske något. Vi ska inte tala om det för någon, för då börjar folk skämta om nuckor och kattor”. Jag försökte kuska iväg kattorna, ty somliga av mina hyresgäster voro mycket förargade över kattlivet. Man bad mig döda dem, men det kunde jag inte. En dag sutto de på staketet. Det såg ut som pärlor på ett halsband.

Vad exakt som menas med ”nuckor och kattor” är inte helt lätt att veta. Men sedan medeltiden har katter setts som i förbund med djävulen och kopplats samman med lustfylld, syndig, kvinnlig sexualitet. Katter hör ihop med häxor, konstiga, udda och ensamma kvinnor, nuckor, som lever åtskilda från samhället. I en nutida kontext är det bara en av alla lesbiska klichéer att kvinnor som älskar andra kvinnor också älskar katter.

Linas rättighetskamper, för sig och andra

Att hjälpa andra och ta mycket ansvar är något som Lina gjort hela sitt liv. Från att som barn inte bara hjälpa till i arbetet utan även ta känslomässigt ansvar och egna initiativ för att glädja sin familj, till att göra allt hon kan för att hjälpa människor när hon ser att samhället är orättvis.

Hon är mycket intresserad av att förstå hur samhället fungerar och hur det påverkar olika grupper av människor. När hennes styvfar mister ett ben i en olycka vid järnvägen anlitar Lina en advokat som ska hjälpa styvfadern att få ersättning för en benprotes. De åker tillsammans till Stockholm för att prova ut benet. Det är en hel del väntetid mellan provningar och korrigeringar och rastlösa Lina tar tillfället i akt att uppleva staden. Hon får för sig att det skulle vara värdefullt att veta hur det känns att vara arbetslös tjänarinna i Stockholm och går till Frälsningsarmens platsanskaffningsbyrå och låtsas söka jobb. Ett par dagar senare ser hon en annons om ett arbete som portvakt och hör sig för om villkoren för arbetet. Snart provar hon även hur det är att vara fattig arbeterska och hyra rum på Söder. När hon åker hem gläds hon åt att hon varken är tjänsteflicka, portvakt eller arbeterska.

 

Kvinnorörelsen

En dag när Lina går hem från Bolagsskolan där hon jobbar möter hon doktorinnan Lind. Lind börjar tala om kvinnors ställning i samhället, att de inte har samma rättigheter att bestämma som männen trots att de betalar lika mycket skatt. För Lina är detta helt ofattbart och något som hon själv aldrig tänkt på eller hört talas om. Själv har hon ju fostrats till att kunna allt, göra allt och har fått ett självförtroende som gjort att hon alltid sagt vad hon tycker och påverkat det hon har kunnat. Men rösta har hon ju aldrig fått göra och Lina blir argare och argare ju mer hon tänker på det.

I mina ögon voro både kvinnor och män människor, som hade tanke, förstånd och vilja. Jag fann det därför gränslöst orättvist.

Doktorinnan berättar att Sveriges kvinnor ska gå in till riksdagen och kräva förändring, att de ska samla namn på listor i hela landet så att gubbarna i riksdagen verkligen ser att kvinnorna vill ha sina rättigheter. Nu vill hon samla namnunderskrifter i Kiruna, men hennes man tillåter inte sin fru att jobba med rösträtten så att människor märker det. Det är en allt för känslig fråga som skapar mycket konflikt i samhället. Doktorinnan har på något sätt förstått att Lina är en kvinna som människor lyssnar på och som inte är rädd att säga vad hon tycker. Hon ber därför Lina att ta hand om namninsamlingen och att starta en rösträttsförening.

Men Lina är inte någon mötesperson, hon har aldrig suttit i ett sammanträde och vet knappt vad en förening är. Men samla namn på listor kan hon göra! Snart får Lina stora brev från Stockholm med listor, kvinnosakstidningar och broschyrer. Hon går från gård till gård med listorna, berättar om kvinnorörelsen och samlar namn efter namn. När hon kommer hem om aftnarna är hennes kjolar blöta och frusna nästan som i barndomstiden i Tornedalen. Inte en enda stuga hoppar hon över. Med tiden bildas ändå en förening. Doktorinnan Lind hjälper Lina i smyg men då Lina inte kan det här med ordföranden och sekreterare och hur allting fungerar läggs föreningen ner efter bara ett par år.

Snart bildas dock en ny förening och nu är frågan mera känd och inte lika känslig. Fler vågar engagera sig och plötsligt sjuder det av kvinnor i Kiruna som kämpar för rösträtten. Varenda by besöks och Lina har ansvar för området närmast Kiruna. En snöstormig vinterdag ska Lina, ordföranden i föreningen och ytterligare en lärarinna, Blenda, fara till Kurravaara där Lina en gång arbetat. Snön yr och de tre kvinnorna är fulla av diskussioner om rörelsens arbete och framgångarna med att samla in namn. Lina märker inte att kusken kör fel och snart har det blivit mörkt och vägen tar slut. För att vända mellan de höga drivorna måste kvinnorna kliva ur släden. Men Blenda, som i folkmun omnämns som ”den halta lärarinnan” och snart ska bli en av Linas närmsta, pulsar haltandes runt i snön i sin vargskinnspäls, fortfarande exalterat pratande om kvinnosaken. Kusken vänder om och de far åter mot Kiruna då klockan blivit för mycket. När räkningen för transporten sedan kommer står det ”Ett stycke vildmarksresa 9 km”.

Genom rösträttsrörelsen blir det också tydligt att Lina inte längre befinner sig på samhällets botten, som i barn- och ungdomen. Hon är fastighetsägare, självförsörjande och umgås med välbärgade människor. I rösträttsrörelsen finns det också slitningar mellan vänster och höger, mellan socialister och borgare. Och Lina står till höger.

Blenda var mycket intresserad av rösträttsrörelsen. Och till sinnet var hon socialdemokrat. Hon var god vän med samma flicka som jag. Nästan varje dag om somrarna brukade hon hälsa på mig. Hon plockade böcker ur min kamrats bokhylla och läste. Och så spelade hon och sjöng Sions toner. Ibland var hon som eld och lågor och läste ofta upp dikter, som hon nyss skrivit. Jag var en intresserad åhörare, ty jag tyckte att hennes dikter voro vackra.

1913 har föreningen 150 aktiva medlemmar. Ordförande är Ester Holm, en av Linas hyresgäster. Ester Holm är en flitig och radikal ledare. Bland annat skriver hon ett förslag till en ny lag som ska göra det lättare för kvinnor att skilja sig från sina män. Det kommer talarinnor från Stockholm och andra delar av landet. Bland dem nämner Lina Hjort Frigga Carlberg, Elisabeth Waern-Bugge, Gulli Hertzman och Gulli Petrini. Men först i raden nämner hon den kvinna som var en av de få öppna lesbiska personerna vid den här tiden; Lydia Wahlström. Wahlström var förutom en av de absolut främsta i den organiserade rösträttsrörelsen, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR också en av de starkaste rösterna för kvinnors fria kärlek och sexualitet.

Linas hem blir en viktig plats för rösträttsrörelsen. En av Linas hyresgäster är ordförande i rösträttsföreningen och de håller både möten, middagar och fester i sitt hem;

Möten höllos ofta och livliga diskussioner. Än var det den ena, än den andra frågan som togs upp till behandling. Men oftast gällde det att välja in kvinnor i de kommunala institutionerna. Ordföranden, som bodde i min gård, brukade då bjuda sällskapet till sig och alla tyckte, att det var trevliga aftnar. Där handarbetades och diskuterades. Ofta talade man med förnöjelse om lustiga episoder från namninsamlingen.

1913 har den nationella rösträttsföreningen 17 000 medlemmar i landet och lyckas samla in 350 000 namnunderskrifter. 1918 införs allmän och lika rösträtt i kommunala val och året därpå beslutas detsamma för riksdagen. År 1921 går Sveriges kvinnor för första gången till valurnorna för riksdagen. Först då blir den fullt ut en demokratisk representation för hela folket.

I kommunala val hade kvinnor haft rösträtt ända sedan 1862 – fast bara de som var myndiga, ogifta och hade en egen inkomst eller förmögenhet som var tillräckligt stor. Genom 1907–1909 års rösträttsreform kunde kvinnor med rösträtt också bli invalda i kommunala församlingar; ett uttalat mål för många rösträttsföreningar. Som sjätte kvinna i landet att bli inröstad till en sådan församling tog lärarinnan Siri Holm plats i Luleå stadsfullmäktige.

Ett hemligt kvinnosällskap?

Hösten 1927 blir fem kamrater bjudna på surströmmning hos en av sina vänner. Det blir en trevlig afton där de berättar skämtsamma historier och upplivar gamla minnen. Efter det börjar de bjuda varandra på surströmming var sin gång var fjortonde dag. Några fler vänner kommer till efterhand. Förutom surströmmingsskivorna uppvaktar de varandra på födelsedagar, namnsdagar eller när någon behöver lite extra uppmuntran. Ofta klär de ut sig och har små teaterföreställningar för varandra. Nästan alltid är det någon som skrivit prosa på rim för att hylla de andra, skämta om en händelse, uppmuntra varandra när livet känns tungt, eller bara för att det är skoj.

När Lina presenterar gruppen i sin självbiografi är namnen fingerade, med namn från Linas hemby. Men beskrivningarna ger ett hum om vilka personerna som ingick i gruppen var:

Först ha vi Eugenia Flint, upphovet till dessa sammankomster. Hon är alltid glad och vänlig, hjälper fattiga och nödställda. hon har t.ex. olika tider haft tre fosterbarn, hon har nästan skaffat försörjning åt en gammal kvinna i Västmanland genom att här sälja tallris, som denna kvinna säckvis sänt henne varje år. Hon har dessutom i sin församling varit en tjänande syster, som inte sparat varken arbete, besvär eller pengar.

Så ha vi Annette Järnbröst. Även hon har haft tre fosterbarn, på vilka hon offrat sin kärlek vid sidan av sitt skolarbete. Alltid har hon räckt en hjälpande hand åt fattiga och med särskilt intresse hjälpt sina gamla skolbarn. Hon har lett barnens uppfostran med stadig hand, som de säkert ha nytta och välsignelse av hela sitt liv. För mig har hon varit till stor hjälp. Utan henne tror jag inte jag skulle ha kunnat utföra mina vidlyftiga affärer. Min mor och min systerson har hon alltid mött med kärlek och förståelse, varför jag känner mig skyldig henne stor tacksamhet.

Harriet Stålhand satt oftast ensam i sitt lilla propra med blommor smyckade hem. Hon läste nyutkomna och värdefulla böcker. Gästvänlig var hon och omtyckt av barn och föräldrar. Hon hjälpte många i det tysta och tog vänligt men värdigt emot alla, som besökte hennes hem. Kring den snälla och goda Josefin Halmkrona samlas gärna både kända och okända av olika anledningar. Hon råder och hjälper med teckningar, textning och alla sorters handaslöjd och gläder människorna med sitt milda sätt och sin vackra musik i det konstnärliga hemmet. Även okända kunde i det tysta få råd och hjälp med både namn och pengar.

Den yngsta medlemmen i laget, Louise Hummel är ett stöd för de sina. Hon har med uppoffrande kärlek hjälpt sina syskon att komma fram i livet och det har inte varit liten uppoffring att kosta på långvarig och dyrbar utbildning. Även Birgitta Kärker hör till de stilla i landen. Hon har tagit sig an sina syskonbarn och stött dem, då de bäst behövt hennes hjälp. Lilla Hedda Skarpsvärd, lagets rolighetsminister, har med orubblig viljekraft fullföljt sina studieplaner vid sidan om skolarbetet och nått akademisk examen.

Frågan är varför Lina fingerar namnen. Nog för att det säkerligen var uppseendeväckande med kvinnor som träffas utan män, klär ut sig, tramsar och spexar. Men ska detta vara skäl nog för att många år senare helt anonymisera dem? Vad är det som är så speciellt, hemligt, kanske stigmatiserat att deltagarnas namn inte får röjas?

Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. För att min kamrat varit rösträttskvinna hade hon fått en kock på sitt kort och jag en jordkärra dragen av mig själv.

Kocken ska antagligen symbolisera den första kvinnan i riksdagen, Karin Kock. Frågan är varför Lina betonar ”min kamrat” då alla närvarande ju är kamrater. Är det kanske hennes livskamrat?

 

Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt? 

Vid en av surströmmingsskivorna läser den som Lina kallar Louise Hummel en lång dikt om Fredrika Bremer. Bremer föddes 1810 och 1865 och var en av den svenska kvinnorörelsens främsta och tidigaste pionjärer.

Medan vi åto höll Louise Hummel, som tillsammans med oss ordnat festen, ett tal på vers. Jag tar mig friheten att här återge det. Jag vill dock förutskicka den anmärkningen, att jag här talar om mina vänner med fingerade namn och att de rätta namn som förekomma i verserna ersättas med streck.

1. Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt
om hon upplevat 1 maj i denna trakt
om hon sett ner ifrån sin höga himmel
och ibland världens mångbrokiga vimmel
sitt öga fäst på detta rika bord
och dessa sköna blomster från vår karga jord

2. Jag ser i andan om den gamla damen komma in
hon kommer smygande och trevande lik statyn sin
som uppställd står i någon park i Stockholms stad
och som int´ lär ha gjort en mänska nånsin glad
Hon är förvånad — passar ej i våran krets
på hennes tid man bara satt och virkade en spets

3. Men som magneten dras mot stålet

blir Annette Järnbröst första målet

för hennes vandring vidare i denna sal.

Hon öppnar på sin mun och håller tal:
”Hell dig, du aftonens charmanta värdinna

jag har beundrat dig som världens bästa kvinna.

4. Du har förverkligat min sköna dröm

att vara självständig men ändå god och öm

att för mina frihetsidéer slå ett kraftigt slag

men aldrig glömma kvinnans första lag

att älska — allt det sköna: blommor, barn

att helt ej fångas in i tidens grottekvarn.

5. Vid hennes sida sitter ock en —

på henne nu sin ljuva blick hon fäster.

Hon nickar: just så hon skulle vara

kvinnan, som jag såg i fantasien bara

och högt hon talar med sin frusna röst:

”Nu är det vår, fastän det liknar höst”.

6. Snart grönskar äng och träden börjar knoppas

då kommer sommarns vila såsom vi nu hoppas.

Jag har din godhet sett, din huslighet, din flit

ditt ledarskap i lärarinnepolitikens slit

men vad jag ändock skattar högt av allt

är självuppoffringen och kärleken till kall du valt.

7. Du blivit liknad vid en pingstens lilja

med den skulle jag dig ock smycka vilja

och säga allt vad en japan om lotus-blomman säger

ack, ack mitt ordförråd så litet vackert äger

och när jag ord i rim och meter ville ha

jag märker, det går inte alls så bra.

8. Nu går hon vidare i laget för att hälsa

och räcker då sin tunna hand till —

”Du kunde bo uti ett präktigt slott

och åka uti galavagn helt flott”

hon kommer av sig ”flott, var fick jag det ifrån

kanske från franskan, det var blott ett lån”.

9. Du är beundrad båd´av kvinna och av man

för att du måla och spela piano kan

det kunde man nog också på tiden min

men aldrig nådde man en färdighet lik din

och aldrig hände det, att nån förnäm och rik

i hänsynsfullhet var dig minsta lik.

10. Hos dig är guldet skärat i sin rätta degel

”richesse oblige” du har din levnadsregel

men — fast jag älskar och beundrar dig

du i ett fall haver försummat mig:
jag aldrig nånsin har tänkt att det gick an

att kvinnor byggde hus utan att ha en man.

11. Det finns visst fler, som detta gör

jag riktigt ryser, när jag dylikt hör

En – – -, en – – – – – – namn

jag har hört talas om uti min lugna hamn

Jag ej förstår moderna kvinnor i er dar

hon är ju nästan, nästan-som-en-karl.

12- Nej, som en ståtlig — från stallarna

skall kvinnan värdigt skrida fram på trottoarerna

med ”air av något” över hela sin person

så ladylike i hållning och konversation

med klädedräkt, som uti färg och snitt är chick

med målmedvetenhet uti sin lugna blick

13. Och vem som verkligt rent förskräcker mig

är —, när på kälken hon fortskaffar sig

hon skrämmer vett båd´ifrån folk och bilar

när hon på gatan med sitt ”ur vägen” ilar

hon över breda diken styr och far

o, såna kvinnor fanns ej alls i mina dar

14. Och ni som alla sitta här så rara och så snygga

och bor i trevna hem så lugna och så trygga

jag hälsar er med glädje och med tack

för att ni glada är och int´nåt´mulet pack

Ja, leve alla mina nya vänner

för ung är den, som ung sig känner.

15. Och leve — och gårdsägare —

som haft besvär med alla gäster sina

och tack för maten, som var god

och tack för andlig spis och vänligt ord

ett hjärtligt tack för att vi samlats fått

hos er att fira vår, fast den till oss ej nått

16. Den gamla damen glider sakta ut

när skall utvecklingen väl taga något slut

att tänka sig en fest med bara kvinns

som roa sig fast inga kavaljerer finns

O, sena tiders kvinnor – leve ni –

Vi hurra för varann – o leve vi.

 

Bakgrundsinformation till dikten

1927 hade Sigrid Fridman, livskamrat med den berömda sexualradikale skribenten Klara Johansson, tillverkat en omtalad skulptur av Fredrika Bremer. Fridman, även hon född i Haparanda och bara två år äldre än Lina Hjort, är mycket omtalad i nationella tidningar. Hennes skulptur av Fredrika Bremer anses vara mycket ful, och de manliga konstkritikerna protesterar högljutt. Klara Johansson däremot försvarar Sigrids konst och kritiserar den svenska konstscenen för att vara dominerad av män som är rädda för alla kvinnor som nu börjar ta plats i det offentliga rummet.

Att Fredrika Bremer aldrig gifte sig har länge tolkats som tragiskt. Men i själva verket uttryckte hon i brev till sin friare Per Böklin att äktenskapet inte var något för henne. Så mycket mer vet vi inte, då Bremer brände nästan alla sina brev innan hon dog, och systern Charlotte förstörde hennes dagböcker när hon avlidit. I Fredrika Bremers skönlitterära verk finns däremot mängder av relationer mellan kvinnor som är svärmande, glödande innerliga och där de väljer varandra som familj och nära förtrogna. De porträtt som gestaltas mellan man och kvinna är däremot ofta svala. För mer exempel, läs Carina Burmans Kärlekshistoria – Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur.

En tolkning av dikten och nuckorna

I introduktionen till prosan skriver Lina att Louise Hummel ordnat festen tillsammans med ”oss”, alltså med Lina och minst en person till. I vers 3 är det ”Annette Järnbröst” som pekas ut som ”aftonens charmanta värdinna”, och alltså kan antas vara den person som Lina anordnat festen tillsammans med. Vi vet att ordföranden i rösträttsföreningen, Ester Holm, bodde i Linas gård. Det finns även saker som tyder på att de två kvinnorna bodde tillsammans även senare i ett annat hus som Lina byggde. I så fall blir även vers nummer 14 logisk då ”Ester” tillsammans med ”Lina” skapar ett dubbelrim: Och leve Ester och gårdsägare Lina, som haft besvär med alla gäster sina.

Det är lätt att föreställa sig att Lina Hjort och hennes ”nuckor”, inte bara kände till Sigrid Fridmans relation med Klara Johansson och att Fredrika Bremer också hade lesbiska relationer. Åtminstone lär Fredrika Bremers skönlitterära böcker vara kända av dem då de lästes av stora kretsar. De sociala cirklarna var små och nuckorna, Bremer och andra inom rörelsen hade inte bara kvinnokampen och samhällsengagemanget gemensamt, utan också det att de alla främst valde andra kvinnor som sina närmsta. I olika levnadsskildringar från lesbiska vid den här tiden finns det mycket som tyder på att man ofta kände till varandra, hade kontakt, upplevde ett ”vi” även om man inte umgicks privat eller någonsin träffades. För en utomstående kan det tyckas långsökt, men i ett lesbiskt perspektiv är det helt rimligt att Lina Hjort, som ju träffade Lydia Wahlström när hon föreläste om rösträtten i Kiruna, också kände till Lydias partner Klara Johansson, som sedan var tillsammans med Sigrid Fridman från Haparanda, och som skapade skulpturen av Fredrika Bremer.

En queer ledtråd?

I ett kort stycke i självbiografin omnämner Lina en händelse som kan tolkas på flera sätt. En väninnas morbror hyr ett tag en kammare hos Lina;

Själv bodde jag i köket. Han arbetade på en verkstad. Vi turades om att städa rummen och att koka morgonkaffet. I regel varje lördagskväll köpte vi färska bullar. Han målade tavlor, fast han inte hade tid att ägna sig så mycket åt denna syssla. Vi voro som syskon fast jag var något äldre. Mina kamrater skrattade åt att vi bodde ensamma i en lägenhet, men det brydde jag mig inte om. De kände mig alltförväl.

Vid en queer läsning kan de två sista meningarna förstås som att Linas vänner skrattar för att Lina bor med en man vid en tid då det är socialt oacceptabelt att göra det med en man du inte är släkt eller gift med. Samhället förutsätter att de då har en sexuell relation. Men det kan också läsas som att det är löjeväckande att Lina Hjort bor med en man just för att det annars skulle vara så otänkbart. Lina betonar också i texten att ”Vi voro som syskon”. Att ”De kände mig alltförväl” och att ”alltförväl” dessutom är ihopskrivet i en text som annars har ytterst få felskrivningar, kan ses som en betoning som medvetet pekar på detta; Att Linas vänner vet att det är helt otänkbart att Lina ska ha en sexuell relation med mannen, för att hon helt enkelt inte är intresserad av män på det sättet.

Den sista tiden

Några år efter att Centrumhuset står färdigt drabbas världen av en ekonomisk kris, den stora depressionen. I Sverige är det främst i gruvstäderna i norr, däribland Kiruna, som drabbas hårdast. Det är också här som Lina Hjorts självbiografi abrupt tar slut. Några år tidigare har hennes syster dött av kräfta i magen och Linas mamma har också gått bort. Hur hon själv spenderar sina dagar skriver hon inte mycket om utan bygget av Centrumhuset får stå som den sista offentliga livsgärningen, även om hon levde i många år därefter.

1932, strax före Lina fyller 50 år, säger hennes ”kamrat”, kanske livskamrat, att hon borde skaffa sig en ny svart klänning. Det gör hon. När födelsedagen närmar sig uttrycker Lina bestämt att hon inte vill ha några presenter och hennes vänner ordnar istället med en stor fest på järnvägshotellet. Lina tar på sig sin nya klänning och gör sig fin. Bordet står dukat och alla de av hennes vänner som fortfarande är i livet är där. Som vanligt hålls det tal på både vers och prosa och de pratar och skrattar åt gamla gemensamma minnen. Lina tycker att det känns som att klockan dragits 20 år tillbaka och känner sig ung och glad. Den gamla trogna vännen som Lina i självbiografin kallar ”Louise Hummel” har skrivit några verser om Nuckebos glansdagar;

Nu verklighet mitt drömda ideal har blivit

helt sakta har ju byggandet framskridit

ty kassan min har ständigt varit tom

”Betala gården genast”, mina kreditorers dom.

Jag har fått gömma mig för mina björnar

ty eljest allasammans såsom stora örnar

mig hackat sönder med båd´näbb och klo

här hemma i mitt drömda sköna Nuckebo

Här som en drottning utan yttre prål och prakt

och utan prinsgemål, jag styr med envåldsmakt

tolv nuckor genom skrivna ordningslagar

genom små teser – spikade – liksom i Luthers dagar

på mina dörrar, väggar, här och där

”tjugufem öre för ljuset” eller ”bär

soporna i källarn”, ”slösa ej med papp

ni får ju själva vara med om att betala varje lapp.”

När uti arla morgonstunden klockan åtta slår

små skolmamseller ut från alla dörrar går

de tagas då emot av ljuvlig serenad

av en samstämmig, ståtlig jeremiad

av nio svarta, gula, gråa katters kör

som vistas inom gårdens bank och stör

på broarna till mina två chateau

och vilja glädja mina nuckor små.

Ja, här är Spanien, här är Granada

här sjunger trubaduren ut sin sköna svada

just nedanför sin käras fönster

Vad gör det sen om lutan fått till mönster

en sågbock och en såg, och tonen spräckt sej

”Kom sköna flicka valsa med mig”

men . hon är hård och kall, en nordens tärna

”Du dromedar jag ville sova gärna.”

Jag målat ena gården röd, den andra lila

till röda gården synas friarena ila

ty Kaffe.Majas ordstäv här besannas kan

att ”den man älskar, den j a g a r man”

Här var en sådan värme, att en dag

en eldsvåda bröt ut uppå ett enda tag

men den blev släckt – jag må min lycka skatta

ty eljest jag i kurran skulle ha fått övernatta

Den lila gården är politiskt intresserad

där ordas ”rösträtt”, ordas konspirerat

Där vill till val man gå med egen lista

men att få den att grundligt brista

femhundra vänsterjäntor utan krus

av lilla Nicke kallades till Folkets hus

och där med Kata själv i spetsen

man ”läste lusen” av Nuckebokretsen

Men fastän gården nog är ganska trevlig

jag tror, jag bygger en som verkar grevlig

mitt uti staden skall den stå

minst femti rum den innehålla må

ja, kanske tills jag femti fyller

jag bor där då i all trafikens myller.

I Största huset mitt i själva stan

det vore ändå något för en fattig fan.

 

Lina går guldmedalj

1941 går Lina Hjort i pension och 1946 får hon Jukkasjärvi kommuns guldmedalj för sin tjänst inom skoldistriktet, men också för sin kamp för samhällets utveckling. Även om hon inte byggde något hus efter Centrumhuset fortsätter hon att köpa och sälja fastigheter i staden. Den fattiga flickan från Tornedalen har i slutet av sitt liv byggt sig en förmögenhet och satt stora spår i samhället.

Lina bor resterande del av sitt liv i Centrumhuset. Och det sägs att den som vid 5-tiden passerade huset på Meschplan kunde se en åldrad Lina Hjort skotta snö eller sopa grus utanför sin fastighet, iklädd en grå kappa. Den 12 augusti 1959 dör Lina Hjort efter en lång tids sjukdom. Hon efterlämnar då ett testamente där systersonen Fritiof Kunni och hans barn står som huvudsakliga arvtagare. Lina Hjorts förmögenhet uppgår då till 283.891 kronor, vilket med dagens penningvärde motsvarar nästan 4 miljoner kronor. Hennes bohag bestod av en säng, ett skrivbord, ett runt bord, 4 stolar, 2 fåtöljer, en buffé, 3 armaturer och ett halvt dussin lappskedar. Men även en fröken Signe Karolina Mickelsson omnämns i testamentet. Vem hon var är nästa steg i efterforskningarna om Lina Hjort.

Om det utöver självbiografin fanns några brev, fotografier eller dagböcker är okänt. Men det tycks nästan otroligt att det inte skulle göra det med tanke på Linas alla vänner och bekanta runtom i landet. Var tog de i så fall vägen? Vad stod det i dem? Fanns där ytterligare pusselbitar till vem Lina Hjort var, vilka hon älskade och hur hon levde sitt liv?

De lesbiska spåren

Det finns mycket som pekar på att Lina Hjort levde i relationer med andra kvinnor. Först och främst är det myten, den kollektiva sanningen bland de i Kiruna som känner till Lina, att ”alla vet” att hon var lesbisk.

Sedan har vi Henny Modigs dotter, Annelie, som i en telefonintervju berättade om när hon tillsammans med sin mamma besökte Lina Hjort i Centrumhuset år 1955. Då bodde hon ensam där men Henny sa att Lina länge bott med en annan lärarinna och att de hade en kärleksrelation. Vem denna kvinna var visste dock inte dottern. I förfrågningar i olika Facebook-grupper med historiskt intresserade har frågor ställts flera gånger; Vem var det som Lina bodde med? Känner någon till namnen på de partners hon haft genom åren? Svaren har då ofta handlat om att man inte vill ”lämna ut” någon eller ”skvallra” då de inte tycker att Linas sexualitet är viktig och att sådant är ofint att prata om.

Men för oss som söker efter våra rötter, efter vår historia, är det inte att prata med ”elaka tungor” att berätta om Lina Hjorts kärleksaffärer. Det är snarare tvärt om; att de som fortsätter att osynliggöra den normbrytande historien upprätthåller de strukturer som en gång gjorde att sådana som vi var kriminella eller klassades som sinnessjuka och perversa. För oss är det en hyllning att prata om Lina Hjort som lesbisk. Vi längtar efter att Lina Hjorts minne, tillsammans med många andra, äntligen ska få berättas ärligt och öppet. Men då materialet som finns kvar är så begränsat har vi bara våra tolkningar av fragmenten att gå på. Vi måste ta till vår fantasi, våra lesbiska glasögon för att söka efter spåren.

I den del av Linas självbiografi som i Norrbotten från 1966 fått namnet ”Kvinnan i samhället” finns ett flertal händelser och meningar som omnämns i tät följd efter varandra. Det är Maja, en ”hjärtegod människa” som senare bosätter sig i Uppsala som städar och lagar mat åt Lina och som hon umgås tätt med i över 20 års tid. Det är stycket om vännerna som skrattar åt att Lina har en karl boendes hos sig men att det inte gjorde nåt då ”de kände mig alltförväl”.

Det är Lydia Wahlström på besök, Linas stora förtjusning över Selma Lagerlöfs böcker och beskrivningarna av sig själv som ”pojkflickan” som ville få samma frihet som pojkarna. Det är den goda vännen fröken Wollenhaupt som i hällregnet kommer till Lina med en stor kvast blommande ljung och som antagligen är samma Wollenhaupt som senare bor i Östersund tillsammans med en annan kvinna.

Det är den halta lärarinnan Blenda som är ”god vän med samma flicka som jag” och som dagligen kommer på somrarna och hälsar på Lina. Det är Blendas beundran för Ellen Key som i Strindbergs bok ”Svarta fanor” (1904) omskrivs som en lesbisk blåstrumpa och som väckte stor uppmärksamhet. Det är rösträttsrörelsens täta band till kända lesbiska profiler. Det är Linas berättelse om att syftet med Blendas äktenskap berodde på hennes stora längtan efter barn, inte en man. Det är Linas längtande blickar åt det håll som Blenda brukade komma ifrån efter att hon dött.

Det är nuckorna som, utan att motivera varför, anonymiseras i Linas berättelser. Det är alla maskeradfester och uppvaktningar där de leker med könsuttryck, att de turas om att fria till varandra och i dikterna skriver om sig till karlar. Det är de många beskrivningarna av andra kvinnors skönhet. Det är dikten om Fredrika Bremers underliggande begärliga och avundsamma blickar på Linas vänner som fria, sköna och kompetenta. Och kanske, kanske, finns det små lesbiska vinkningar i dikten från Linas 50-årsfest; Utan prinsgemål, katters kör, gården som målats lila, en sådan värme att en eldsvåda bröt ut och att hon hamnat i kurran om elden inte släckts.

Men det handlar också om det som inte nämns. Den stora frånvaron av att omtala män som något annat än vänner, kollegor, konkurrenter eller fyllbultar. Att Lina inte någonstans i sin självbiografi pratar om att hon någonsin blivit förälskad, ens övervägt att gifta sig eller velat skaffa egen, traditionell familj. Istället tycks hon målmedvetet ha skapat sin egen form av familj tillsammans med andra kvinnor.

Och i en lesbisk fantasi och möjlig verklighet, är det i himlastormande förälskelsemani som Lina kommer hem från Nordiska skolmötet i Stockholm år 1910. Där har hon och Blenda spenderat många timmar tillsammans, vandrandes runt i Stockholms sommarprakt. De har förundrats över parkernas blomsterbänkar med rosor och skimrande vattenfontäner. Lina vill föreviga resan till Stockholm för alltid. Hon drömmer om att bygga ett hotell högst upp på Luossavaara. Där ska det anläggas fontäner som kastar sina vattenstrålar bland rosor, palmer och tropiska blommor. Vattenstänken ska vara som olikfärgade ädelstenar då de återspeglar alla naturens färger. Det är ju klart, att då man ser så mycket vackert, vill man försöka flytta alltsammans dit, där man bor.

Linas liv har visat henne att ingenting är omöjligt. En fattig jänta kan bli lärarinna. På bara några år kan den modernaste av städer växa upp mellan två fjäll. Hon kunde bli byggmästarinna. Och en oäkting till kvinna kan hitta kärleken i en haltande lärarinna och bygga ett liv tillsammans. Varför då inte leda in golfströmmen mellan fjällen för att skapa ett tropiskt klimat på en fjälltopp?

Bidra till den lesbiska historieskrivningen

Projektet ”Myter och verkligheter – En lesbisk odyssé” finansieras av Allmänna Arvsfonden fram till 2021. Så länge projektet pågår fortsätter vi att söka efter lesbiska berättelser från Norrland. Vet du mer om Lina Hjort eller någon annan historisk person som du tycker att vi borde belysa?
Hör av dig till elfrida@lesbiskmakt.nu

Skribent

Elfrida Bergman är kulturanalytiker och normkritiker, bosatt i Umeå. Just nu är hon projektledare för för Myter och Verkligheter - En lesbisk Odyssé som arbetar med lesbisk historia och samtid i Norrland.

Källor

Lina Hjorts självbiografi, F:27:8 Norrbottens museums arkiv, intervjuer med Henny Modigs släktingar, Lina Hjorts testamente samt avhandlingen Kvinnor och män i Kiruna - om kön och vardag i förändring i ett modernt gruvsamhälle 1900-1990, Kerstin Hägg.