"någonting av bittert och ljuvt sammanblandat"

Professor Knut Lundmark tittar ut genom fönstret. Det är en otroligt vacker dag. Solen lyser över ett kristallgnistrande landskap, täckt av ett tunt snötäcke. Som vanligt är det molstilla i Älvsbyn. Birgit hade uppskattat småfåglarnas uppvisning vid fågelbordet, tänker han med ett småleende. Han är nybliven pensionär men befinner sig på föreläsningsresa, tillbaka där allt börjat.

Föreläsningsturné i Norrbotten 1955

Karriären har inte riktigt blivit som han tänkt – den stora galaxkatalogen i Lund rann ut i sanden och i finrummen på Vetenskapsakademin är han inte välkommen. Där fnyser man åt populärvetenskapen, men i Norrbotten möts Knut Lundmark med öppna armar och stort intresse.

Återkomsten är fylld av bitterljuva minnen. Sina reflektioner över livet och det Norrbotten som ser så annorlunda ut än i hans ungdoms dagar delar han i dagliga brev under hela resan, till den käraste Birgit som är kvar i Lund.

 

Älvsbyn 19 oktober:

”Själva föreläsningen igår var mycket välsignad. Godtemplarhuset, som väl rymmer 300 var proppfyllt och i förrummet ganska mycket folk stående, som törstade efter att höra förkunnelsen om Livets förekomst på andra världar än vår. […]

Som jag redan sagt känns inte järnbandet längre. Fri är jag. Det är väl närmast som soldatgossen: är stundom ängslig, stundom glad. Jag känner mig lycklig över många saker och ting, men så är det stora och oförlåtliga ting, som gräma mig och Överjaget är i livlig verksamhet, pekar sitt överjagiska pekfinger triumferar: Minns du, den där gången, då du gjorde det och det…”

 

Matarengi 20 okt:

”Jag har tämligen nyss kommit från Juoksengi. Det ska du tro är en trevlig plats! Det är en by en mil lång med cirka 1 000 invånare. Verkligen spralliga, sagolika people, som är kulturella, klartänkta, klarseende, följer med och vågar ha en egen mening. Det är gott att alla ej äro fullständigt likriktade ännu.

Matarengi är ett kulturlivets och affärslivets centrum. Här finns allt som kan behövas, även gammal kultur och midnattssolberget Aavasaxa, det sistnämnda dock på finska sidan.

[…]

Det var således uti går som jag forde förbi barndomshemmet. En drullig tidningsförsäljare […] stod i vägen. Jag förde han milt och bestämt åt sidan men hann dock ej uppfatta om ditt gamla eländiga skolhus stod kvar. Jag tror dock, att det gör så.

Visst var det vemodigt.”

 

Matarengi 21 okt:

”Visste jag det jag nu vet och skulle göra om mitt liv, så kanske jag valde att disputera i botanik, ty just de växtgeografiska problemen i Älvsbyn skulle ha erbjudit de bästa möjligheter […] – Nu menar jag inte, att jag ångrar mig, ty Andromedanebulosan var ändå ett strålande ämne, och även om den nu inte blev vad den kunnat bli, så säger jag som Oscar Anderssons misslyckade teaterdirektör, som ganska starkt liknade Antti Mörtberg: ’Gör bättre själv, djävlar.’”

 

Pajala 22 okt:

”Olle och Signe avhämtade mig i Korpilombolo efter att ha hört min föreläsning där med vilken de voro mycket nöjda. (Den fru som skrev till mig var med troviss och hänfört, och även om nu tiden ej medgav mycket av samtal, så fick hon dock göra min bekantskap, fick en lång dedikation i en av mina böcker och så får vi se framtiden an eller hoppas på sammanträffande i en annan värld.)”

 

Junosuando 24 okt:

”Här är fattigt, kan någon tro det, och det är ont om pängar. Undersökning visar att det tycks vara barnbidragen som håller det hela uppe. Visserligen blir det ej mer än 290 per år, men exempelvis dussinet ungar gör ju: 12.290=3480 per år. Så det går. Inga skyskrapor eller funkens hus resa sig mot skyn, vilket synes välgörande för den som kommer från Korpilombolos eller Pajalas prakt och härlighet.”

 

Kiruna 25 okt:

”Det är gode försmädligt att när man har det bekvämt och bra såsom uti här uti nu så ska snart ett tåg eller en buss gå och det gäller att gå tillbaka till mer primitiva möjligheter uti skrivning och sådant. […] Nu får det lov att fattas kort. […] Man måste se mera och uppskatta mera allt det som är gott och bra, förstå hur mycket av elände, olycka och bedrövelse som man sluppit undan man måste såsom soluret räkna de lyckliga timmarna blott.”

 

Jokkmokk 26 okt:

”Käraste! Jag är just nu anländ till den klassiska staden och installerad på Hotell Engelmark. […] Jag lämnade Kiruna kl. 9:58 idag, och det var en särdeles rimfrostdag. Rimfrost på björkar, rimfrost på tallar, rimfrost på granar […] Det var ’ett sagoland som skiner av smaragder och rubiner, ett Fågel Phoenix-land.’ Åtskilligt förde tankarna till planeten Mars. Men det får bli en annan historia. […]

I matsalen, där jag var nyss sjöngs i Radio bl a ’Tryggare kan ingen vara’. Jag älskar denna okonstlade sång. Tänk om man kunde tro, enkelt och okonstlat på det hela. Men svårt är det. Mycket svårt.”

 

Jokkmokk 26 okt (II):

”[…] denna stad, skulle du inte alls känna igen, om du komme hit. […] Det är betecknande att det finns ett litet trähus (kåk) här i närheten, som samhället inköpt för att bevara som ett minnesmärke från det Gamla Jokkmokk.

Det är i hög grad välsignat för mig här. Överallt blir jag tagen på allvar (liksom Ehrlings i Norge) men det kan dock vara lite nyansering och gradation på åtskillnad. Mina vedersakare kunde kanske få roligt åt att det är kanske i finsktalande eller lappländska bygder, som det visas den allra största entusiasmen, men det är mycket också i svenskbygderna och sådana har jag varit i många nu. Det har varit stor rörelse nästan överallt och folkbildningsfolket är antingen förvånat eller förklara att det är just precis vad de väntat, när som de äntligen, efter många om och men, avsägelser eller uppskov det äntligen lyckats få den store norrbottenssonen till respektive ställen.”

 

Kåbdalis 27 okt:

”Här i Kåbdalis har varit ett enastående starkt snöfall under natten så det var ett besvär för landsvägsbussen att ta sig fram till Harads. Där är jag nu på ett av de förfärliga Hotell Gästis av vilka nog minst hundratalet torde finnas i Norrlanden. Det här lever på ruinerna av vad som aldrig torde ha varit någon storhet. […] Även Harads har vuxit till ett stort modernt samhälle fastän hotellet har fått stå kvar i sin forna, aldrig befintliga prakt.”

 

Harads 28 okt:

”Och så kom jag till Sanatoriet i Sandträsk i går eftermiddag och skall nu snart lämna […]. Så blev det ändå inte Pålkem utan en betydligt närmare Lakaträsk belägen by, Mårdsel, där det inte finns hotell eller ens det förfärliga ’Rum för resande’. Jag är inackorderad i en bondgård, rätt och slätt. […]

Imorgon ska jag till S. Sunderbyn och fira folkbildningsjubiléet. Visst kan det vara för mycket av jubiléer, men i detta fall skulle jag ändå vilja plädera för ett välvilligt bedömande. Det har varit rätt mycket av per aspera ad astra. Det blir också enkelt. Vi är några stycken folkbildningsveteraner, som alla känner varandra, mest gamla jyckar, som nu ska vara endräkteligen tillsammans.”

 

Haparanda 31 oktober:

”Käraste Du!

Jag ska slänga till några rader från gränsstaden, som får leva på de stora minnena från en av de största gulaschtiderna, som någonsin varit haver, perioden 1914-1918. Ruben, brodern var också verksam här någon tid och inbjöd mig välvilligt att medgulascha […]. Men hans framställning lämnades utan avseende och det ska vi vara högst glada över. Högst glada och you heard it.

Så där är det. Minnena stiga fram. ’Forntiden sover inom oss likt slumrande bin’ (Gustaf Fröding). Vilken förbannelse att vara belastad med ett gott minne. (Knut Lundmark)”

 

Boden 1 november:

”Käraste!

Nyss har jag kommit till den helga stad, där inte var tunga är glad men där det ändå är någonting av bittert och ljuvt sammanblandat.”

 

Södra Sunderbyn 1 november:

”Det blev ett lyckat jubileum. Högtidstalet hölls av mig: ’Vid vetandets gränser”. Oerhört bifall utan överdrift, och utan överdrift likaledes var det ett fint föredrag och framfört med grandezza och värdighet samt levande och medryckande. Jag vet ej, varför jag skulle förtiga detta och börja högfärdas, åma och åbäka mig över hur djupt jag känner min obetydlighet, att Lindblad… eller Per skulle i stället varit här.”

 

Laisvall 4 november:

”Öfverhuvud har jag blivit väl mottagen här också och det har varit mycket större publiker än väntat. Man säger att mitt namn drar och fast jag borde protestera, så är det kanske så enkelt.”

Skribent

Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum