De första människorna i Norrbotten

Allting förändras. Ingenting förändras. Marken har börjat ruska av sitt tunga täcke efter en lång sömn, gäspar och sträcker på sig. Vi följer renens vandring, som vi alltid gjort, till en plats som ännu inte fått ett namn. Vid kanten av den stora isen höjer sig nyfödda öar ur det isblå vattnet. Vi paddlar ut. Stiger iland och ser oss omkring. Är vi de första människor som någonsin stått här? Jakten är god och vattnet friskt. Vi stannar ett tag, men sedan skakar marken. Isen rämnar, ett stort berg kalvar med ett dån. Det är dags att fara, men vi kommer tillbaka. Nästa år finns ny mark att utforska.

Aareavaara – norra Sveriges äldsta bosättning

Följ med på en svindlande tidsresa med Norrbottens museum. Filmaren Staffan Nygren tar oss drygt 10 000 år tillbaka i tiden, till inlandsisens kant strax norr om Pajala.

Arkeologen Olof Östlund berättar om de 10 600 år gamla boplatserna

Olof Östlund och Frida Palmbo var de två arkeologer som hittade Norrbottens och norra Sveriges hittills äldsta bosättning utanför byn Aareavaara, 3,5 mil norr om Pajala. Dateringarna gav vårt län en förhistoria som var drygt 1 000 år äldre än vi tidigare trott och tvingade forskare att skriva om teorin om inlandsisens avsmältning. Hör mer om detta i podden här nedan:

I denna podd reser vi 10 600 år tillbaka i tiden till den allra äldsta stenåldern, tidigmesolitikum. Aareavaaraboplatserna ligger idag långt in i landet, men för 10 600 år sedan var de placerade på kullar belägna på en ö i en sjö av kallt glaciärvatten. Alldeles i närheten låg den stora inlandsisen och i norr hade en glaciärälv sitt utlopp. Det var en tid av dramatiska förändringar – bara 50 år efter att de första människorna lämnat sina spår hade landhöjningen gjort att landskapet med öar och vatten inte längre fanns.

Inspelningen är producerad av Norrbottens museum och publicerades första gången 11 maj 2018. Arkeolog Nils Harnesk intervjuar och samtalar med Olof Östlund om forskningen och kunskapen om boplatserna i Aareavaara. Slutmix Nils Harnesk. Längd 57 min.

[mixcloud https://www.mixcloud.com/Norrbottensmuseum/kulturarvspodden-norrbottens-äldsta-bosättning-aareavaara-10-600-år/ width=100% height=400]

Vår historia börjar när istiden slutar

Vår senaste istid, Weichsel-istiden, började för ungefär 115 000 år sedan. För 20 000 år sedan hade inlandsisen nått sin största utbredning i Europa för att sedan successivt smälta och åter frilägga områden för bosättning.

De första spåren av mänsklig närvaro i Norrbotten är från slutet av denna istid. När isen smälte frilades nya områden för växter, djur och människor. Mötet med de hittills äldsta spåren av människor i Norrbotten sker nära Aareavaara i Pajala kommun. Dateringar av brända ben med hjälp av 14C-metoden visar att de var på platsen för ungefär 10 600-10 700 år sedan.

Inlandsisens största utbredning för omkring 20 000 år sedan. CC BY 3.0

Nu ligger Aareavaaraboplatserna långt in i inlandet, men för 10 600 år sedan låg de på kullar belägna på en ö i en sjö av kallt glaciärvatten. Högsta kustlinjen sträckte sig in i Aareavaaraområdet och ligger 170 meter över dagens havsnivå. Inlandsisens kant mötte här Ancylussjöns vatten och isen smälte mer eller mindre i vatten. Ancylussjön var ett stort inlandshav och föregångaren till dagens Östersjön. Vattnen var grunda och näringsrika. Inlandsisen fanns nära boplatserna och i norr – där Muonio älv är idag – hade en glaciärälv sitt utlopp.

Inlandsisens utbredning vid tiden för att människorna vistades vid Aareavaara för 10 600 år sedan. © Norrbottens museum

Analyser av pollen lagrade i sjöbottnar i Aareavaaraboplatsernas närområde visar att det de första århundradena efter inlandsisens avsmältning – under boplatsernas tid – fanns ett tundralandskap i området med en öppen, låg vegetation med riklig förekomst och vide och dvärgbjörk. Där växte också gräs, halvgräs samt enstaka björkar. Det kan nästan liknas vid vegetationen i vårt nutida fjällområde.

Tiden kännetecknades av dramatiska förändringar. Inlandsisen smälte av i hög takt från en tidigare starkt nedpressad landyta och den isostatiska landhöjningen var mycket stor. Strandlinjers lägen och ekosystem förändrades därför snabbt i landskapet. En annan konsekvens blev att det förekom jordbävningar som uppskattas ha nått magnituder på 6,5-8 på Richterskalan. Dessa jordbävningar kunde orsaka både jordskred och översvämningar.

Lokaliseringen av de bägge daterade boplatserna i Aareavaara och hur landskapet såg ut för 10 600 år sedan. © Norrbottens museum

Landskapet förändrades snabbt, vilket innebar konstanta utmaningar och snabba förändringar för människorna att hantera. Ungefär 50 år efter Aareavaaraboplatsernas användningstid hade landhöjningen medfört att landskapet med öar och vatten inte längre fanns i området.

 

 

Boplatserna hittades vid en arkeologisk utredning 2009

Ben från boplatserna daterades och indikerade en mycket hög ålder. Dateringarna ställde rådande vetenskaplig kunskap om inlandsisens avsmältning i norr på kant.

Norrbottens museum återvände därför till Aareavaara året efter för att undersöka delar av boplatserna och säkerställa fler dateringar. Efter undersökningen och fler dateringar har vi fått ny kunskap om både isavsmältningen och kolonisationsförloppet i Norrbotten: människor har vandrat in i de östliga delarna av Norrbotten senast för 10 600 år sedan och det betyder också att inlandsisen smälte snabbare än vad geologerna hittills kunnat fastställa.

Vid undersökningen påträffades rester av en härd (en eldplats) som innehöll brända ben, vilka troligen är rester från matlagning. Där fanns också rester av verktygstillverkning i form av mestadels avslag i stenmaterialen kvarts och kloritskiffer.

De bägge kullarna syns här utmarkade med röda ringar. Kullarna var öar i en grund skärgård för 10 600 år sedan. © Norrbottens museum

Alla ben som hittades var mycket små och fragmentariska, vilket försvårade en osteologisk analys. Det troliga är att benmaterialet kom från landlevande däggdjur och att en del av benen kom från djur som storleksmässigt varit mellan bäver och ren. Med tanke på att området var ett tundralandskap under platsens användningstid bör benen vara från ett djur inom denna ekologiska nisch och då är det mest sannolika alternativet renen.

De två Aareavaaraboplatserna har troligtvis använts ungefär samtidigt. Vid utgrävningen av boplatserna hittades förhållandevis få fynd och de verkar komma från ett eller ett fåtal besök på platsen. Därför har boplatserna tolkats som tillfälliga fältstationer, besökta i ett särskilt syfte. Det syftet antas vara renjakt. Boplatsernas läge på kullar med utblick över öar och sund har varit gynsamma för renjakt. Platserna besöktes troligen under sommartid, och då måste transporten till ön ha skett med en båt i någon form. Det finns exempel från andra tider och geografiska kontexter där simmande renar jagats med framgång från lätta båtar.

Från vilket håll hade människorna vi möter i Aareavaara vandrat? Aareavaaområdet för 10 600 år sedan var inte tillgängligt söderifrån via kusten på grund av inlandsisens läge. Det finns heller inga dateringar som stöder ett sådant invandringsförlopp till Aareavaaraområdet. Möjliga invandringsvägar är därför österifrån, från nuvarande nordvästra Ryssland, eller norrifrån via den norska kusten.

Skribent

Sara Hagström Yamamoto, arkeolog med doktorsexamen, tidigare chef för avdelning Kulturmiljö vid Norrbottens museum.

Källor

Här kan du se vilka källor texten baseras på

Bergman, I. Olofsson, A. Hörnberg, G. Zackrisson, O. & Hellberg, E. 2004. Deglaciation and Colonization: Pioneer Settlements in Northern Fennoscandia. Journal of World Prehistory Volume 18, No 2, pp 155-177.

Gordon, B. 2003. Rangifer and man: An ancient relationship. Rangifer. I: Couturier, S., & van Ginhoven, Q., (red.) Proceedings of the 9th North American Caribou Workshop, Kuujjuaq, Québec, Canada April 23 to 27, 2001. Nordic Council for Reindeer Research.

Möller, P. Barnekow, L. Sandgren, P. 2011. Rekonstruktion av paleomiljön för området kringstenåldersboplatserna vid Aareavaara, Norrbotten – jägarboplatser vid randen av en inlandsis?! LUNDQUA Report 41. Department of Earth- and Ecosystem Sciences. Division of Geology – Quaternary Sciences. Lund University.

Möller, P. Östlund, O. Barnekow, L. Sandgren, P. Palmbo, F. and Willerslev, E. 2013. Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, Norhternmost Sweden. The Holocene vol 23, No 1, pp 104-116.

Palmbo, F & Östlund, O. 2009. Tapuli Utredning steg 1 utan KML-beslut. En kompletterande arkeologisk översiktsstudie för Tapuli gruvprojekt. Pajala socken och kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Slutrapport 2009:27 Allmän arkeologisk utredning. Norrbottens museum. Dnr 166-2009. Luleå.

Östlund, O. 2004. Rapport. Arkeologisk förundersökning. Stenåldersboplats samt skärvstensförekomst.Raä 22 samt Raä 98, Junosuando sockan, Norrbottens län, Västerbotten. Norrbottens museum dnr 442-2004. Luleå.

2006. Rapport. Mellan is och hav. De första riktade fältsökningarna efter kustnära  boplatser från äldre mesolitikum i Norrbotten. Norrbottens museum. dnr 477-2006. Luleå.

2011. Aareavaara – Tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen. Arkeologisk   undersökning av del av fornlämning Pajala Raä 1276 och Raä 1277, fastigheten Aareavaara 4:10, Pajala socken och kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Rapport 2011:24. Arkeologi. Norrbottens museum.

2018. Aareavaara and the Pioneer Period in Northern Sweden. I: Blankholm, H. P. (red.) Early Economy and Settlement in Northern Europe – Pioneering, Resource Use, Coping with Change. The Early Settlement of Europe, Volume 3. Equinox Publishing. Sheffield.